ÅREN 1900 - 1920

Apotekareänkan Wilhelmina Wennerlund sålde sitt 1/16 mtl av Björnholmen till majoren Emil Torn­berg för 6.000:enligt köpekontrakt och köpebrev den 28 februari 1900.

Tillträde bestämdes till den 14 mars, men Wilhelmina Wennerlund förbehöll sig rätt att hyres­fritt bo över sommaren i den mindre byggningen om ett rum och kök, mot att major Tornberg fick disponera den huggna ved som fanns.

Vidare bestämdes att det muntliga avtal om arrende som träffats med Magnus Larsson måste köparen respektera så länge arrendatorn fullgjorde sin del av vad som avtalats.

Arrendebeloppet fram till den 14 mars tillföll säljaren och för tiden därefter köparen. Även gär­des­går­darna åtog sig säljaren att i mån av behov låta laga eller stänga om med förbehåll att där­till få använda lämpligt virke från egendomens skog.

Wilhelmina Wennerlund flyttade sedan till Stockholm i oktober och bosatte sig på Norrmalm.

Köparen major Tornberg var född den 26 december 1847 i Haparanda. Han valde den mili­tä­ra ba­nan och blev 1868 underlöjtnant vid Livregementets grenadjärkår, befordrad till löjt­nant 1879, till kap­ten 1891 och till major 1898.

När han lämnade kåren övergick han i reserven och bosatte sig i Uppsala.

Livregementets grenadjärkår sammanslogs 1893 med Närkes regemente och kallades sedan Liv­rege­mentet till fot. Namnet ändrades 1904 till Kungl. Livregementets grenadjärer.

Major Tornbergs hustru hette Claudia, född Marseille, de hade fyra barn, Herman född 1888, Maja född 1890, Egmont född 1891 och Elsa född 1899.

Båda sönerna blev senare militärer, Herman i armen och Egmont i marinen, av dem är Eg­mont den mest kände. Med anledning av hans 50-årsdag den 16 september 1941 fanns följan­de bio­grafiska notis införd i Stockholms Tidningen.

“Överste Egmont Tornberg, Östersund, är född den 16 september 1891 i Rytterne i Västman­land. Han blev underlöjtnant vid Flottan 1914, löjtnant 1917, började flyga 1918 och över­gick till Flygvapnet 1926, blev kapten samma, år, major 1934, överstelöjtnant 1938, överste 1940. 1934-37 var han chef för 1 flygkåren, sedan 1937 är han flottiljchef för Jämtlands flyg­flottilj på Frösön. 1928 var han chef för den svenska expeditionen till Spetsbergen, då Nobile räddades av löjtnant Lundberg. 1926 satte han ett världsrekord i höjdflygning med sjöflyg­plan”.

Även Östersundsposten uppmärksammade 50-årsdagen med en artikel, där det om sjö­offi­cers­utbild­ningen heter:

“Hågen till sjön skaffade han sig just under de tidigare ungdomsåren, då familjen hade som­mar­ställe i skärgården”.

Sommarställe var vad major Tornberg använde Björnholmen till, och detta utökades ytter­lig­are då han köpte det 1/16 mtl som ägdes av Magnus och Anna Larsson. Ett köpekontrakt upp­rätt­ades den 26 mars 1901, köpesumman var 5 000:-, och tillträdesdagen ett år senare den 14 mars 1902. I samband med undertecknandet erlades en handpenning på 500:-, på vilken säl­ja­ren hade att betala 5 % ränta fram till tillträdesdagen, då resten av köpe­skillingen erlades.

Magnus Larsson förbehöll sig att orubbat kvarsitta på egendomen fram till tillträdesdagen, men för­band sig att då överlämna den med 2 ½ tunnland i gräsvall, ½ tunnland i dikad och göds­lad träda höst­sådd senast den 24 augusti 1901 samt 2 tunnland höstplöjd mark. Från Björn­holmen flyttade Magnus Larsson till V. Vitsgarn, som hade mera åkerjord och något bättre utkomst­möj­ligheter.

Han dog 1908 på ett tragiskt sätt, på en lång vandring mot hemmet, från en auktion på Lång­garn, över Horsfjärdens is kände han sig trött och satte sig att vila på Lilla Adamsskär. Tro­lig­en somnade han, för han återfanns senare ihjälfrusen.

I och med detta var rågången mellan major Tornbergs båda ägor obehövlig. De uthus som an­vänts av C.M. Rundberg och Magnus Larsson behövdes inte heller längre och nedrevs. Ägorna brukades här­efter som ett sammanhängande hemman. Ett sommarställe med klass och stil var vad major Tornberg ville ha. Bostadshuset panelades och målades i gulockra, tid­ens högre­stånds­färg. Ladugården vit­lim­mades invändigt och ett tak över gödselstacken upp­för­des. Träd­gård anlades med frukt-, bär- och grön­saksodlingar, till och med ett växthus där det fanns en vin­stock.

Ångbåten Dalaröström kunde angöra Björnholmen, sedan en ångbåtsbrygga byggts på den lilla Kråk­holmen. Ur ångbåts­kaptenens synpunkt var inte platsen så lyckad, angöringen var be­svärlig då det fanns grynnor oroande nära. Men platsen var vacker, bryggan hade räcken och var målad i rött och vitt. En bro ledde över till holmen, och bron var utpyntad på samma sätt.

Väntrum för resenärer uppfördes i en slags vikingastil ute på holmen. Byggnaden var sex­kan­tig med utvändig panel av gran med kvarsittande bark. Stilenligt anlades så väg från bryggan förbi åkrarna i Fimmersdal upp till bostadshusen. Vägen var prydligt grusad med sjögrus och kratt­a­des till varje helg. För lustturer på sjön fanns en tid en liten ångslup som hette Tekla.

Magnus och Anna Larsson sålde sin del av västra Björnholmen till Tornberg 1901. Magnus frös ihjäl i början av mars 1908, under en gran på Lilla Adamsskär. Han hade gående över isen varit på väg från en auktion på Långgarn till sitt hem på V. Vitsgarn. Blötsnö hade vräkt ner med stormvindor. Uttröttad hade han satt sig under en gran för att vila en stund, somnade in och vaknade aldrig mer.

Vid utflyttningen på försommaren medfördes en hel del bohag. Tidigare innan ångbåten kun­de an­göra Björnholmen fick man ro med färja över Horsfjärden. Det hände att ankomsten annon­se­rades med ett pistolskott ungefär då man passerade Båtsudden.

För att sköta allt detta anställdes en trädgårdsmästare och en statdräng eller arbetskarl. De fles­ta var gifta och hade familj, men oftast stannade de bara ett år. Ett undantag utgör träd­gårds­mäst­aren Gustaf Andersson. Han var 53 år gammal då han hösten 1905 kom till Björn­holmen med sin hustru och han stannade i 7 år till 1912. För arbetsfolket uppfördes ett nytt bo­stadshus intill det sedan länge brukade nygärdet.

Major Tornberg mötte döden helt plötsligt natten till den 21 september 1914. De anhöriga gav den 28 september fullmakt till akademilantmätaren Th. Brandberg att som utredningsman omhänderta döds­boet, göra bouppteckning och arvsskifte, försälja och utkvittera boets fasta och lösa egendom och i övrigt vidtaga alla nödiga åtgärder för bevakandet av boets rätt och an­ge­lä­genheter.

Bouppteckning förrättades den 8-17 oktober 1914, varvid fastigheten Björnholmen 1/8 mtl upp­togs till 17.000:-. vilket var lika med taxeringsvärdet.

Änkefru Tornberg avled sedan den 9 februari 1915, 53 år gammal, vilket föranledde ytter­liga­re en bo­uppteckning, varvid Björnholmen upptogs till samma värde.

En köpare till fastigheten fann Brandberg i grosshandlaren Carl Axel Levin, av samma släkt som ägar­na till Ludvigsberg och Arbottna. Köpekontraktet upprättades den 17 maj 1915. Av detta framgår att köpesumman var 19.100:-, varav 17.000:- för fastigheten och 2.100:- för in­ven­tarier.

Tillträdet kunde ske omedelbart och köpesumman erlades kontant vid kontraktets under­skriv­ande. An­svaret för de anställningskontrakt som fanns upprättade med Axel Hellberg den 24 augusti 1914 och Gustaf Hagman den 10 oktober 1914, åtog sig köparen att överta.

Likaså det kontrakt som fanns med Aktiebolaget Stockholmstelefon angående telefon­instal­la­tion. Lag­fart erhöll Levin den 22 september.

Axel Levin bosatte sig i det av J.M. Carlsson uppförda och av Tornberg renoverade bostads­huset. Jord­bruket sköttes av en arrendator, denne fick bo i huset vid Nygärdet. Bostadshuset på de västra ägor­na, där Magnus Larsson och C.M. Rundberg tidigare bott, såldes efter några år till en vän och affärsbekant som hette Axel Bernhard Tollén.

Axel Tollén var endast intresserad av en bostad för sommarvistelse och ville inte förvärva nå­gon åker- eller skogsmark. För första gången gjordes nu på Björnholmen en försäljning som inte räk­nades i man­tal utan som avstyckad lägenhet uppmätt i ar och kvadratmeter.

Någon gång under år 1918 utfördes en lantmäteriförrättning av lantmätare Konrad Jansson, var­vid tom­ten med bostadshuset, förutvarande platsen för ekonomibyggnaderna och en bit av in­tilliggande skogs­mark uppmättes och försågs med gräns­markeringar.

Det sålunda avstyckade området hade en areal av 6.924 kvm och benämndes Västergården nr l. Nam­net Västergården hade från början använts av Magnus och Anna Larsson. Området kan när­mast upp­fattas som en skafttomt med en väg utlagd intill ett dike på en av åkrarna ned till den befintliga vägen i gränsen mellan de förutvarande ägarna Rundbergs och Carlssons ägor. Någon gräns mot sjön fanns inte.

Köpekontrakt upprättades den 30 juni 1919, köpesumman var 10.000:- att erläggas kontant vid kon­trak­tets underskrivande. Fastigheten fick tillträdas omedelbart, och i köpet ingick ock­så di­verse möbler som förvarades i bostadshuset.

Vidare ingick i köpet rättighet för Tollén att på Levins fastighet använda vägar och stigar, ång­båts­bryg­ga, tvättstuga, mangelbod, sjöbod, källa och fiskevatten. Dessutom fick han om han ville bygga båthus vid Ladugårdsviken och ha sina båtar på stranden där. Lagfart erhöll Tollén den 9 februari 1920.

För arbetsfolket byggde Tornberg ett nytt bostadshus intill Nygärdet. Huset är tillbyggt på 40-talet då det bl a försågs med trapphus och vinden inreddes.

År 1920 påbörjades nytt laga skifte av alla ägorna på Björnholmen, varom mera i nästa av­snitt, I sam­band med denna förrättning gjorde Levin ytterligare en avstyckning som frånsåldes till Tollén. Dist­rikts­lantmätare Konrad Janssons vikarie Georg Tillgren mätte upp och märkte ut gränserna för ett om­råde på 7.125 kvm nordväst om och intill den tidigare avstyckade tomt­en. Området sträckte sig ned till Oxelviken och hade där en strand på ungefär 50 meter. Fast­ig­heten benämndes Västergården nr 3. Kö­pebrevet upprättades den 19 oktober 1920, köpe­sum­man var 2.500:-, betalades kontant och fastigheten tillträddes omedelbart. Lagfart på detta för­värv erhöll Tollén den 17 januari 1921.

Även på den östra sidan av Björnholmen hände en del vid den här tiden. Axel Rundberg kän­de att han ville sluta som jordbrukare och i stället bo på undantag. Gården såldes till kap­te­nen T. Kroplien och direktören B. Sundström gemensamt för en köpesumma av 14.000:-. I köpebrevet, upprättat den l december 1917 och baserat på ett köpekontrakt av den 22 augusti 1917, upptas rotvärdet av skogen sär­skilt till 11.500:-. Kroplien och Sundström var nämligen enbart intres­se­rade av skogen. Så snart de erhållit lagfart på marken den 4 juni 1918 igång­sattes avverk­ning­en. Hela skogen kalhöggs och där­efter skedde nyplantering, huvud­sak­ligen tallplantor.

Efter slutad avverkning sålde Kroplien och Sundström i september 1920 gården till löjtnant Nils Seger­stråle för 16.000:-, alltså 2.000:- mer än de själva betalt. Detta kan synas förvånan­de, men beror på inflationen under första världskriget. 14.000:- år 1917 motsvaras i dag av un­gefär 240.000:-, medan 16.000:- år 1920 kan uppskattas till 160.000:-. Taxeringsvärdet ha­de under samma tid ökat från 5.000:- till 7.500:-.

Axel Rundberg hade vid försäljningen förbehållit sig rätt till kvarboende, en undantagsstuga på ett rum och kök hade uppförts och ett tunnland jord för eget potatisland hade undantagits från den övriga åkermarken. Därtill kom ved och fiske till husbehov.

Efter år 1920 föll den allmänna prisnivån, tiden för fastighetsspekulation var förbi, och för Nils Seger­stråle var gården ett svårsålt objekt särskilt som ett tunnland undantagits från den redan knappa åker­jorden.

Genom dessa omständigheter kunde yngsta sonen Ernst Rundberg i april 1921 återköpa går­den för 7.000:-. Klart är att Segerstråle måste ha förlorat på denna affär.

På den andra av de båda östra gårdarna skedde även några förändringar. J.F. Pettersson och hans hust­ru fick ytterligare en dotter, Elsa, född den 14 februari 1902. Petterssons svärfar, Carl Gustaf Johansson, hade blivit änkling år 1898 och i samband därmed satt sig på undantag på torpet Rösängen i Ösmo, där han tidigare varit brukare. Han trivdes emellertid inte i en­sam­het­en där, och på hösten 1903 flyttade han till sin dotter och måg på Björnholmen.

År 1913 den 30 mars dog Maria Sofia Carlsson, 76 år gammal. Hon hade då varit änka i näs­tan 30 år. De senare åren var hon mest omtalad som ”mor Carlsson”.

I Lillängshagen började J. M Carlsson bygga sin nya bostad efter laga skiftet 1863. Detta hus byggde Tornberg om och målade i gulockra, tidens högreståndsfärg. Fasad mot S (ovan) och N.

Tornberg byggde även en ångbåtsbrygga på Kråkholmen. Bryggan hade räcken och var målad i rött och vitt. Över till holmen ledde en bro som var utpyntat på samma sätt. Väntrum för resenärer uppfördes i en slags vikingastil ute på holmen. Byggnaden var sexkantig med ut­vän­dig panel av gran med kvarsittande bark. Stilenligt anlades så en väg från bryggan upp till bostadshusen.

J. M. Carlsson uppförde även en bostad för statare ett stycke från boningshuset, troligen omkring 1870. Huset var de första åren undan­tagsstuga för hans svärmor. Både byggnaderna finns kvar på ursprunglig plats.

På den gamla bytomten byggde löjtnant Cloos 1766 ett bostadshus. Det totalförstördes 1800 vid en brand. På samma husgrund byggde sedan Olof Lättström 1810 en ny mangårds byggnad som ännu står kvar på samma plats. Det vi i dag kallar Västergården är Björnholmens äldsta boningshus.

Axel Levin sålde bostadshuset på de västra ägorna till Axel Tollén. För första gången gjordes en försäljning som inte räk­nades i mantal utan som avstyckad lägenhet uppmätt i ar och kvadratmeter. Det avstyckade om­rå­det be­nämndes Väs­tergården nr 1 (fig 1 ovan t. v.) Levin gjorde sedan ytterligare en avstyckning 1920 som ock­så från­sål­des till Tollén. Området låg NV om och intill den tidigare avstyckade tomten och omfattade 7 125 kvm, be­nämnt Västergården 2 (fig 3 t.h.). I oktober 1921 köpte Tollén ett område på 500 kvm som utgjorde väg, be­nämnt Väs­tergården 3 (fig 2 t.h.).