1800-TALETS SISTA ÅRTIONDEN

Något mer än ett halvår senare, den 28 maj 1883 dog Johan Magnus Carlsson, 72 år gammal. Hans lev­nad har skildrats i romanform av Sven Fornarve; Skärgårdsbonden Johan Magnus. Genom ett in­bördes testamente, upprättat den 9 november 1880, tillföll nu hemmanet Maria Sofia Carlsson, änka vid 47 års ålder.

Helt invändningsfri från Carlssons sida hade inte den något summariska delningen av fiske­vattnet varit. Han ansåg att han fått något för litet för att det skulle vara helt rättvist.

Den 9 juni 1883, knappt 14 dagar efter Carlssons död, undertecknades sålunda en överens­kom­melse mellan änkan Carlsson och C.M. Rundberg, där den senare ger henne två extra för­måner utöver vad lantmäteriförrättningen stadgar. Otto Sundberg i Älvsnabben var behjälp­lig med att av­fatta överens­kommelsen, och han ansåg att apotekare Söderman också måste till­frå­gas och tog därför kontakt med denne.

Apotekaren svarade Sundberg med ett kort och lite beskt brev:

“Som jag ingenting vidare har att orda i fiskerisaken, än som förut i flera år skett, antar jag min när­varo överflödig, helst då förmodligen hädanefter som hittills endast ett utrotningskrig mot fisken kom­mer att bedrifvas.”

Apotekare Söderman fick därför ingen fördel utöver vad lantmäteriförrättningen berättigade ho­nom till, men till änkan Carlsson lämnade Rundberg rätt att “vid Båts- och vestra uddarna fiska med vass­buks- och strömmingssköttar såsom förr varit brukligt jemte att vid land utan­för gamla rå­gången vid Östra udden lägga en ålåm.”

Med detta var parterna nöjda, och föreskrev dessutom att det skulle gälla i deras livstid. Trots denna formulering kom avtalet att anses följa fastigheterna och upphävdes inte förrän 1943.

Av makarna Carlssons barn hade den äldsta dottern Johanna Margareta 18 år gammal flytt­at till Älvsnabben på hösten 1880 till en tjänst som piga, men efter faderns död 1883 flyttar hon tillbaka till modern på Björnholmen och stannar hos henne ett år; varefter hon återvänder till Älvsnabben.

Den 31 oktober 1886 gifter hon sig och flyttar samtidigt till Västerhaninge.
Den yngsta dottern Hedda Sofia flyttade 1884 till Ösmo och kvar blev änkan Carlsson till­sam­mans med sonen Carl. Denne var vid faderns död 19 år gammal. Han stannade hemma någ­ra år och hjälp­te modern med jordbruket, men utan något intresse, han ansågs allmänt vara en slar­ver.

Maria Sofia Carlsson beslöt att sälja sin egendom och sätta sig själv på undantag.
En stuga om ett rum och kök fanns, inredd på gammalt sätt med öppna spisar i båda rummen. Köpare fann hon i Carl Magnus Rundbergs syster och svåger, Sofia och Carl Johan Bergh.
Köpe­brevet är daterat den 3 mars 1885 och köpesumman var 5.000:kr jämte vissa undantags­för­må­ner för säljaren. Dessa förmåner hade inteckningsrätt i hemmanet och innehöll rätt till bo­stad om ett rum samt del i bakugn och visthusbod; 3 famnar ved årligen, upphuggen till spis­ved samt rätt att upp­föra vedbod; rätt att fiska med 5 nät samt att ha sin båt vid bryggan och näten i sjö­boden; rätt att i källaren förvara potatis och rotfrukter; rätt att få sitt rum eldat om hon blev sjuk och sängliggande samt om­be­sörjande av hämtning av läkare om så behöv­des, dock på egen be­kostnad.

Carl Johan Bergh var nu pensionerad från sin tjänst som överuppsyningsman vid tullverket och bod­de i Stockholm men flyttade på sommaren 1886 ut till Björnholmen. Den yngsta dott­ern Anna Bergh följde med vid flyttningen, och senare till jul kom även den 17-årige sonen Edvard ut till Björn­hol­men. Han stannade dock bara ett år, varefter han återvände till Stock­holm.

Änkan Maria Sofia Carlsson fick leva ensam i sin stuga, sonen Carl Carlsson försökte för­sörja sig som skutskeppare, men utan någon framgång. Han kunde inte sköta pengar på rätt sätt, modern hjälp­te honom så länge hon hade ett kapital att ta utav, men det hela slutade med att han begick själv­mord ge­nom att spränga sig själv i luften med dynamit den 20 december 1889. Dagens Nyheter skriver om hän­delsen:

“Ett upprörande sjelfmord föröfvades i går middag vid half 12-tiden å hotell Vega vid Öster­lång­ga­tan härstädes då derstädes boende skepparen Carl Magnus Carlsson från Muskö be­röfvade sig lifvet genom ett sprängskott af dynamit i hufvudet. Verkan af skottet var förfärlig. Då folk, lockadt af den starka knallen, skyndat efter polis och dörren blifvit uppbruten, mött­es de inträdande af en gräslig syn. Badande i sitt blod låg Carlsson på sängen; hufvudet och stör­re delen af halsen hade bort­sprängts af det dödande skottet och trasor af hjernan, hufvud­skålen och musklerna voro kring­spridda på tak, golf och väggar. Lufttrycket af skottet var så starkt att fönsterrutorna sprungit sönder, hvar­jemte skottet lemnat en del märken efter sig på möblerna i rummet.

Om orsakerna till det hemska sjelfmordet vet man ännu ingenting. Carlsson, som någon tid legat här med en skuta och derunder som resande bott på nämda hotell, var född 1864 och sålunda vid sin död blott 25 år gammal. I rummet der den döde låg påträffades ett helt kilo dy­namit i stänger med in­stuck­na knallhattar och stubintråd, hvadan det måste anses som en särskild lycka att det far­liga spräng­ämnet som låg i fönstret helt nära den döde ej antändes vid explosionen, då helt säkert vids­träckta olyckor kunnat inträffa i den tätt bebyggda trak­ten. Man vore nästan frestad att tro att Carls­son med beräkning på en vida större spräng­ef­fekt än den nu inträffade lagt dynamiten så nära sig innan han öfverskred gränsen till evig­heten.”

I en notis i DN den 20 december 1889 skildras Carl Magnus Carlssons självmord.

Carl Magnus Rundberg hade fem barn, Anna Sofia, Axel Magnus, Carl Olof, Christina och Edla. Av dem kom Anna och Axel att bli bosatta på Björnholmen. Carl Olof hade som tidig­a­re nämnts dött vid 13 års ålder. Christina flyttade till Stockholm på sommaren 1879, hennes vidare öden är inte kän­da men hon torde ha dött före år 1900. Edla flyttade till Ö. Vitsgarn 1883 och hade sedan de när­maste åren olika anställningar som piga. Hon gifte sig år 1891 med en man från Sorunda.

Sonen Axel återvände som tidigare nämnts från V. Vitsgarn år 1877 och samtidigt flyttade Carl Mag­nus Rundbergs svåger Anders Andersson till Götängen. Han hade då som brukare bott på Björn­hol­men i tre år, vid Götängen kom han att bo som torpare till sin död.

Axel Rundberg fullföljde den pågående uppodlingen av östra halvan av Storängen. Med det allmänt tillämpade växelbruket med vallodling i tre år, var behovet av slåtteräng inte lika stort som förr i tiden. Den östra delen av Carl Magnus Rundbergs hemman kunde sedan upp­od­ling­en genomförts mycket väl brukas som självständigt hemman.

Axel Rundberg gifte sig år 1883 vid 24 års ålder med den jämngamla Anna Charlotta Fors­berg från Ka­nada, varefter de bosatte sig på Björnholmen. Den östra delen av Björnholmen blev nu bebyggd med bostadshus och nödvändiga ekonomibyggnader.

Carl Magnus Rundbergs äldsta dotter Anna flyttade ungefär samtidigt till Stockholm, men åter­vän­de efter drygt ett år till Muskö. Från hösten 1884 hade hon tjänst som piga i präst­går­den hos pastor Eriks­son. Efter två år i prästgården kom hon att arbeta hos apotekare Söder­man på Björn­holmen.

På hösten 1885 hade Carl Magnus Rundberg anställt en dräng som hette Magnus Larsson. Den­ne var född vid Herrstugan den 24 november 1860. Fadern dog innan han föddes och mod­ern gifte om sig med den nye torparen Gustafsson. Efter att ha arbetat ett år i Sorunda kom så Magnus Larsson i tjänst hos Carl Magnus Rundberg.

Magnus Larsson och Anna Rundberg gifte sig den 28 oktober 1888 och flyttade då till Sund. Under tiden de bodde vid Sund försörjde sig Magnus Larsson som lös arbetskarl, men på höst­en 1889 flyt­ta­de han och hustrun till Björnholmen där de sedan bodde hos svärfar på den väst­ra delen av hem­manet.

Vintern 1892 den 2 mars dog apotekaren Söderman 65 år gammal. Enligt framförda önske­mål skulle inte jordfästningen ske genom vanlig gravsättning utan genom eldbegängelse.

Detta var inte så vanligt på den tiden, och en bestämmelse fanns att i sådana fall måste den dö­de först obduceras. Obduktionen utfördes på Björnholmen av den tillkallade provinsial­läkar­en, och skall efter vad som berättats ha varit en rätt makaber händelse.

Läkaren förklarade att han behövde någon som assisterade honom, och Magnus Larsson om­bads hjäl­pa till.

Magnus kände sig obehaglig till mods inför detta och ställde som villkor att svågern Axel Rund­berg också skulle vara med. Den döde lades på salsbordet och läkaren påbörjade sitt ar­be­te.

Axel Rundberg berättar: ”Först skar han upp bröstkorgen i fason som ett spadblad och tog ut hjär­ta och lungor. Sen sprättade han upp magen och klippte upp tarmarna på längden. Hu­vu­det sågade han av ovanför ögonen och tog ut hjärnan. När han plockat igenom och tittat på allting smällde han hands­karna i bordet och sa att nu får ni ta rätt på det här. Vi försökte läg­ga tillbaka allting på sin plats igen, och det gick bra utom hjärnan, den fick vi lägga i mag­en. När vi fått på honom en vit skjor­ta och ställt hjärnskålen på plats och kammat håret över såg han riktigt snygg ut igen”.

Läkaren begärde ett arvode på 100:- kr, vilket av ortsborna ansågs som en oerhörd summa. Om man jäm­för detta dåförtiden troligen vanliga arbetssätt med Rembrandts framställning av Doktor Nico­laes Tulps anatomilektion verkar det ha gått mycket prydligare till på 1600-talet.

Änkan Dorothea Wilhelmina Wennerlund bodde kvar på Björnholmen i 8 år efter makens död. Nå­gon fast boende arrendator fanns inte, utan jordbruket arrenderades av Magnus Lars­son ge­nom ett muntligt avtal. Några år i mitten av 1890-talet hade hon en piga till hjälp och säll­skap.

Tullöveruppsyningsman Bergh inrättade sig för sin pensionärstillvaro genom att bygga till bo­stads­huset med förstuga och ett nytt kök. Moderniseringar som järnspis och kakelugnar in­fördes och vin­den inreddes med sovrum.

Även änkan Carlssons undantagsstuga påbyggdes med en våning vari inreddes en bostads­läg­en­het. En fruktträdgård anlades med rätt många fruktträd och bärbuskar.

Jordbruket sköttes genom tillfälliga arrenden av kringboende, oftast bara något eller några år i taget.

På hösten 1894 dör Berghs hustru Sofia 69 år gammal, och nästa år den 11 december 1895 dör Carl Johan Bergh, han blev 79 år.

Dottern Anna Bergh blev den som fick ta hand om kvarlåtenskapen. Bouppteckning efter mo­dern för­rättades den 8 januari 1895 och efter fadern den 7 januari 1896. Makarna hade haft ett in­bördes testa­mente, men nu genomfördes ett arvsskifte den 15 juli 1897. Av de många barn­en var nu endast tre i livet, Axel, Thom och Anna. Axel Bergh var bosatt i Chrystal Springs, inte så långt från Seattle i sta­ten Washington i Amerika, och kunde inte närvara vid arvsskift­et, varför han genom konsulatet i Seatt­le lämnade Anna Bergh en fullständig fullmakt att före­träda honom.

Brodern Thom var skeppsmäklare och bosatt i Västervik. Systern Anna slutligen var lärarinna och bosatt i Årsunda i Gävleborgs län. Arvsskiftet godkändes vid hösttinget 1898, och ar­ving­arna fick lagfart på vardera 1/48 mtl. Lösöret hade tidigare sålts på auktion.

En komplikation var emellertid att Thom Bergh i januari 1896 gått i konkurs. Hans arvs­an­del till­föll alltså konkursboet.

Anna Bergh tog på sommaren 1896 kontakt med konkursförvaltarna, eller sysslomannen som det då­förtiden hette, herrar Hallén och Svensson, och erbjöd sig att köpa Thom Berghs arvs­an­del, såväl lös som fast egendom.

Konkursboet hade en skuld på 2.000:-kr till makarna Berghs sterbhus. De oprioriterade for­d­rings­ägarna, dit sterbhuset säkerligen hörde, hade måst nöja sig med 10,05 procents utdel­ning på sina fordringar, varför köpet från konkursboet inte kunde kvittas mot fordringen på 2.000 kr.

Efter förhandlingar enades man om en köpesumma på l .900 :kr, från denna avräknades vad sterb­huset kunde få ut som fordringsägare. Transaktionerna föredrogs och godkändes vid råd­husrätten i Västervik, som sedan översände erforderliga handlingar till Anna Bergh så att hon kunde söka lag­fart.

Genom detta köp blev hon ägare till 1/24 mtl och genom sin fullmakt från brodern Axel dis­po­ne­ra­de hon resterande 1/48 mtl.

Den konkursdrabbade Thom Bergh etablerade sig sedan som liv- och olycksfallsinspektör i Stock­holm.

Vid samma höstting 1898 genomfördes även försäljningen av fastigheten och lagfarten för den nye ägaren skogsarbetaren Johan Fredrik Pettersson och hans hustru Anna Fredrika, född Jo­hans­son. Köpebrev och köpekontrakt hade upprättats den 29 augusti 1897 och köpe­sum­man var 5.500:- kr.

Så mycket pengar hade dock inte J. F. Pettersson, utan Anna Bergh fick nöja sig med en hand­pen­ning på 200:- kr, resterande 5.300:- kr delades upp på två reverser, varav en med 4 pro­cents rän­ta, bå­da med inteckningsrätt i hemmanet. Avbetalningen av dessa skulder tog sedan en tid av 20 år. I köpe­kontrak­tet ingick dessutom änkan Carlsson med sitt undantag.

Omedelbart efter föräldrarnas död 1896 hade Anna Bergh flyttat från Björnholmen, men ord­nade dessförinnan i väntan på att egendomen kunde säljas med en arrendator som hette Jo­han Reinhold Carlsson. Han var 53 år gammal, hade hustru och två döttrar.

J. F. Pettersson var född i Ölme socken i Värmland den 9 januari 1851. Han hade tidigare bl a ar­betat som rallare vid bygget av inlandsbanan, som sågverksarbetare vid Sandarne och sen­ast med skogsar­bete i trakterna kring Mälardalen.

Hustrun Fredrika var född den 9 februari 1864 på torpet Söderkärr i Ösmo, den plats där Te­le­ver­kets verkstäder i Nynäshamn nu ligger. De hade en dotter Anna född den 15 mars 1896 och var bo­satta vid Stormyran på Tyresö.

Sedan J. R. Carlssons arrendekontrakt löpt ut den 14 mars skedde flyttningen till Björn­holm­en på hös­ten 1899 på en inlejd roslagsskuta.

Magnus Larsson och hans hustru Anna brukade den äldsta västra delen av Björnholmen. De fick tillsammans fyra barn, döttrarna Ada född 1890 och Kristina född 1892 samt sönerna Thure född 1895 och Karl född 1898.

På den östra delen bodde Axel och Anna Charlotta Rundberg med barnen John född 1884, Gerda född 1886, Anna född 1888, Carl född 1890 och Ernst född 1895.

Fadern Carl Magnus Rundberg dog den 16 februari 1899, 67 år gammal, han hade då levat som änk­ling i 25 år. Som äldre ensamstående blev han under de senare åren mest omtalad som ”Rundberg­gubben”.

Bouppteckning efter honom förrättades den 27 februari 1899 och arvsskifte den 14 sep­tem­ber 1900. Enligt detta fördelades fastigheten Björnholmen 1/8 mtl Litt. A på de tre efterlevan­de ar­vin­g­ar­na Axel, Anna och Edla med 1/24 mtl vardera.

Samtidigt med arvsskiftet sålde Edla, som nu var gift med Anders Petter Andersson vid Hox­la i So­runda, sin andel till syskonen med 1/48 mtl till vardera. Köpesumman var 666:66 kr, dess­utom fick de båda köparna överta ansvaret för en intecknad skuld på 1.500:- kr med hälf­ten var. Efter det lagfart erhållits den 21 december 1900, ägde nu Axel och Anna Char­lotta Rund­berg 1/16 mtl och Magnus och Anna Larsson också 1/16 mtl.

År 1895 den 18 februari fick Anders Ahl sluta sina dagar 76 år gammal. Han hade blivit säng­lig­gan­de och hade svårt att reda sig själv, varför en dräng hos Axel Rundberg skickades att se till ho­nom.

Drängen gjorde upp eld, det var vinter och kallt och i välmening gjorde han nog en för stor bra­sa. Ris­ken var stor att gnistor och glöd kunde falla ned bland sopor och damm på golvet, och detta var tro­ligen också vad som i verkligheten hände. Efter en stund hade elden spritt sig runtom i stugan, men då var drängen redan långt borta. Eftersom ytterdörren inte hade något lås, bara en hake på in­sidan, ställ­de han ett stöd mot ytterdörren när han gick. Detta ansåg han kunde få duga tills han kom tillbaka näs­ta morgon. Stödet spärrade emellertid dörren så att An­ders Ahl inte kunde komma ut. När branden upptäcktes var hela stugan övertänd och in­gen­ting var att göra. De laddade bössorna som hängt på väggarna smällde av en efter en, med­an man på avstånd fick betrakta hur stugan för­vandlades till en glödhög. Bland brand­rest­erna hittade man sedan 12 bösspipor, och innanför ytter­dörren några ben­res­ter som lades i en tom fisklåda och sändes upp till kyrkogården.

De senare åren av sitt liv betraktades Anders Ahl allmänt som litet underlig, mest beroende på de sällsamma händelser och övernaturliga ting han berättade om. De flesta lyssnade till sy­nes allvarligt och gjorde inga invändningar. Följande hade enligt Anders Ahl hänt vid några dödsfall.

När Johan Magnus Carlsson nyss hade dött och ännu inte var begraven kom sonen Carl Carls­son i ett ärende till Anders Ahl. Medan han var där kom en stor svart fågel av ett slag som ing­en av dem hade sett förut flygande och satte sig på gärdesgården vid täppan intill. Carl Carls­son lånade en bössa av Anders Ahl för att skjuta den märkliga fågeln. När han sköt flög fågeln ut över Björnholmssund där den landade på vattnet och förvandlades sig till en svan. Kommentar: ”Han sköt på sin egen far”.

Likaså berättade Anders Ahl för Axel Rundberg att när fru Sofia Bergh dog så kom det en stor, kraf­tigt upplyst ångbåt och lade till vid bryggan och gav signal med ångvisslan. Ång­båt­en skulle hämta fru Berghs själ, och Ahl undrade om inte Rundberg också hade hört ång­viss­lan. Det hade han inte, och Ahl menade att ”det var konstigt, di hade hört den på Östra Vits­garn”.

”Maria Sofia Carlsson (1837-1913)                               ”Axel Rundberg (1859-1923) fullföljde den pågående
beslöt att sälja sin egendom och.                                       uppodlingen av östra halvan av Storängen”
sätta sig själv på undantag"

Carl Johan Bergh (1816-1895) och hans hustru Sofia f. Rundberg (1825-1894) köpte Maria Sofia Carlssons egendom 1885. Den yngsta dottern Anna följde med vid flyttningen till Björnholmen 1886.

”Även änkan Carlssons undantagsstuga påbyggdes med en våning vari inreddes en bostadslägenhet".

Johan Fredrik Pettersson (1851-1931) och hans hustru Fredrika (1861-1933) köpte egendomen på västra delen av Storängen av familjen Bergh 1898. De hade två flickor Anna f. 1896 och Elsa f. 1902. Anna gifte sig 1918 med Frithiof Hellström från Hyttan.