1700-TALETS KÄLLMATERIAL

Kyrkböcker

Kyrkböckerna ger en mer fyllig information än jordeböcker och mantalslängder. Vi skall i fort­sätt­ningen se hur kyrkböckerna bestyrker eller motsäger de gjorda antagandena.

Vår äldsta kyrkoordning från 1571 innehåller inga bestämmelser om kyrkobokföring. I Euro­pa hade dock denna verksamhet påbörjats mera allmänt under 1500-talet. I Sverige gjordes den första an­sats­en 1608, men längre än till förslag kom det aldrig. Den energiske biskopen Jo­han­nes Rud­beck­ius i Väs­ter­ås var emellertid en driftig organisatör som ville ha ordning och reda, och för prästerna i sitt stift utfärdade han 1622 föreskrifter om födelse-, vigsel och död­böcker. Övriga stift, först Lin­köp­ing och Åbo, följde efterhand exemplet.

Frågan om kyrkobokföring uppmärksammades emellertid av de kommittéer, som under senare delen av 1600-talet arbetade med en ny kyrkoordning, och i den nya kyrkoordningen av 1686 finns en­hetliga bestämmelser intagna. “En längd med kolumner, angående sitt sock­ne­folks förkovring i ka­te­kismi lära..”, “Alla brudefolk med deras och föräldrars namn..”, “Alla barns så äktas som oäk­tas med deras föräldrars och faddrars namn, födelse och döp­el­sedag..”, “De avlidnas namn..” ger en antydan om vad som avsågs.

Hur längderna ställdes upp och fördes var till en början varje kyrkoherdes ensak, och speciellt för­hörs­längderna betraktades troligen av en del präster som minnesanteckningar som kunde ma­ku­leras. De första tillämpningsföreskrifterna kom 1723, men en bättre stadga fick kyrko­bok­för­ingen efter 1749. Detta år in­rättades Tabellverket, föregångare till Statistiska Cen­tral­byr­ån, med uppgift att bland annat syssla med befolk­nings­statistik. För sitt arbete var Tab­ell­ver­ket beroende av uppgifter i kyrkböckerna, varför dessas uppställning och innehåll måste for­maliseras. Efter den­na tidpunkt finns i allmänhet kyrk­böcker bevarade i obruten följd fram till vår tid, frånsett att de i vissa fall kan ha förstörts av brand e dyl.

I födelse- och dödboken för Västerhaninge, som började föras 1668 skymtar några namn. År 1668 finns noterat i dödboken “Oloff i Biörnholmen”, förmodligen den Olof som finns i man­tals­längden fram till år 1653. Bland födda står: “1669 Anderses son i Biörnholmen, Oloff”, ”1674 Anderses dot­ter i Biörnholmen, Kirsti”, “1678 And. Sohn i Biörnholmen, Olof” och “1682 Anders Son i Biörn­holmen, Johan “.

Detta bör vara barn till den Anders Olsson som förekommer i mantalslängden mellan 1665 och 1692. Emellertid föreligger här ett osannolikt förhållande, man döper inte gärna två sys­kon bäg­ge till Olof. Därför måste vi anta att den äldre Olof född 1669 har dött. I dödboken finns också en an­teckning för 1678 “Anders barn i Biörnholmen” som då får antas avse den äldre Olof.

Om Anders Olsson satt sig på undantag år 1693, som vi tidigare förmodat, var sonen Olof An­ders­son i så fall bara 15 år. I och för sig är detta inte orimligt, man vet att på den tiden miss­bruk­ades be­stämmelsen om övre åldersgräns bara för att undgå mantalspenning. Anders Olsson kan mycket väl ha uppgett sin ålder som högre än den verkliga. Den hustru som är no­terad i man­tals­läng­den 1693 och 1694 bör vara Anders Ols­sons. I dödboken för 1696 står “Car­in i Biörn­holmen” och kan avse Anders hustru, hon kan då av sjuk­lig­het ha varit befriad från man­tals­penning de sista åren. Någon uppgift om när Anders Olsson dött har där­emot inte kunnat åter­finnas.

Omkring sekelskiftet 1700 bli anteckningarna något utförligare. Sålunda få vi veta: “1699 Oloff An­derssons Barn i Biörnholmen Nampnet Anna” och vidare “1703 D. 24 Novemb är Olof Anders­sons Barn i Biörnholmen född, Christnad d 30, Kallat Anders”.

Olof Andersson synes nu vid 21 års ålder ha bildat familj. Någon notering i vigselbok finns dock inte. Emellertid är det frestande att gissa på att den piga som upptas i mantalslängden 1694, 1695 och 1696 för att sedan försvinna, är samma person som uppträder som hustru från år 1700.

Mantalslängden uppger för år 1718 “Man ofärdig”. Detta måste dock vara ett missförstånd upp­kom­met vid mantalsskrivningen och avser inte Olof Andersson. Den man som det är frå­ga om, var troligen en dräng eller inhyses och hette Anders Andersson. Dödboken uppger att han dog 1720, och där påpe­kas också att han var ofärdig.

Vid rysshärjningarna 1719 tycks gården ha undgått att bli bränd. I mantalslängden för år 1721 finns annars noteringen “Afbränd” för de flesta gårdarna på Muskö, bland annat de när­liggande Östra och Västra Vitsgarn, Norrtorp (som 1721 fortfarande var öde) och Hyttan.

I samma mantalslängd upptas Anders Olofsson som brukare av gården med tillägget “ogift”. Vigsel­boken uppger att “1722 D. 1O Junii vigdes drängen Anders Olsson från Biörnholmen med Änkian H. Karin Larsd. ifrån Skarpa”. Om det är samma Anders som föddes den 24 nov 1703, vilket mycket ty­der på, var han bara 19 år då han gifte sig. Kyrkolagen från 1686 inne­höll visser­lig­en bestämmelser om äktenskaps­ålder, men lagfäst blev det inte förrän i 1734 års lag. I de flesta fall höll man sig tro­lig­en till de gamla bestämmelserna från landskapslagarnas tid där äktenskaps­åldern för man var 15 år och för kvinna 13 år. Änkan Karin Larsdotter hade vid gifter­målet en son, Lars Nilsson, 4 år gam­mal, den­ne dog dock som 15-åring år 1733.

År 1726 började en särskild husförhörslängd föras för Muskö, födelse-, död- och vigsel­böckerna däremot fördes fortfarande tillsammans med Västerhaninge fram till år 1752.

Kyrkoherde i Västerhaninge var vid den här tiden E.P. Froman, om vilken berättas att han ver­kat med stort nit inom församlingen, vilket också husförhörslängden ger intryck av. Rättig­het till egen präst fick Muskö först år 1797. Konventikelplakatet hade utfärdats 1726, och vände sig främst mot pietis­men, som ansågs vara en fara för renlärigheten. Församlings­borna skulle nu läras läsa bibeln och kate­kesen och att rätt förstå sakramentens innebörd. Kallelse till hus­förhör utgick, och de kal­lade hade att samlas i någon av de större gårdarna på utsatt dag. Husförhörslängden fördes gårdsvis, och för de bo­ende noterades närvaro eller från­varo, kun­skap eller okunnighet samt eventuella läxor till nästa gång. Längden för Muskö för­des i sam­ma bok fram till 1780, i slutet av boken har prästen dessutom gjort egna minnes­an­teck­ningar vid olika förhörs­tillfällen. Anteckningarna är ibland på latin med starka för­kort­ning­ar och därför svår­tol­kade, någon gång förekommer dock en irriterad marginal­anmärk­ning, exempel­vis ”är så dumb som en stock” eller liknande.

I denna husförhörslängd står för år 1727 att Olof Andersson var något svag men lovade bätt­ring, att sonen Anders Olofsson och hustrun Karin båda läste väl samt att styvsonen Lars nyss begynt.

Från 1728 och de följande åren finns Olof Andersson inte med, troligen har han dött, men det kan i det­ta fall inte klarläggas, därför att ett antal blad i dödboken fattas just för de åren. Den Pär Ersson, som före­kom­mer i mantalslängden 1727, har inte kunnat återfinnas i kyrkböck­er­na. Troligen var han på Björn­holm­en endast en mycket kort tid.

Anders Olofsson och hans hustru fick två barn, Lars född 1732 och Olof 1734, död samma år.

1739 den 27 mars drunknade Anders Olofsson, kanske på någon förrädisk våris, han var då 36 år gam­mal. Hustrun Karin gifte sig nu för tredje gången. Mannen hette Zachris Zachrisson och var från Ornö. Bröllopet stod på Björnholmen den 16 maj 1741. Tillsammans fick de ett par tvillingar. Pär och Karin, födda den 21 april 1744, båda barnen dog dock efter 14 dagar. Även Zachris styvson Lars An­dersson dog 1745, 13 år gammal. Dessa dödsfall bland barn och unga människor, ger en an­tydan om tidens hårda levnadsvillkor, med otillräcklig och ensidig kost, som gjorde särskilt barnen svaga och mottagliga för sjukdomar. Zachris och Karin fick inga fler barn, de brukade gården med hjälp av drän­gar och pigor fram till 1754 eller 1755. Karin Lars­dotter synes ha dött vid denna tid­punkt, ty för år 1755 finns en notering att Zachris Zachrisson gift sig med Maja Nilsdotter. Sam­tid­igt har han flyttat, troligen till Västerhaninge.

Husförhörslängden upptar i stället från 1754 Pär Johansson med hustru Brita Olsdotter och barn­en Olof och Johan.