KÄLLORNA FRÅN 1500- OCH 1600-TALEN

Mantalslängder

Mantalslängder är en annan typ av skattelängder, och de är intressanta därför att de inne­håll­er per­son­uppgifter. Till skillnad från jordeboken, som upptar skatten på jorden, är man­tals­längden en sam­man­ställning av personella skatter. Exemplet visar en mantalslängd från 1665.

Bakgrunden är denna. År 1621 påbörjade Gustaf II Adolf kriget mot Polen. Krigföringen med­förde ett ökat tryck på statskassan, den förut beviljade boskapsskatten blev otillräcklig och man såg sig om efter nya skatteobjekt. Ett av dessa blev kvarntullen, som beslutades av riks­dag­en 1625. Kvarn­tullen erlades av samt­liga stånd och utgick med en viss avgift för varje tunna säd som förmal­des. Uppbörden skedde vid kvarnar med mjölnare. Fors och Vitså i Väs­ter­ha­ninge, Byrsta i Grödin­ge, Valinge på Muskö med flera kvarnar på Söder­törn finns med i 1629 års in­ven­tering och upp­börds­längd för kvar­nar. För hushåll med handkvarnar tilläm­pa­des ett system med självdeklaration. Man insåg dock snart att detta gav stora möj­lig­heter till skatte­flykt. Att för­bjuda handkvarnar var på tal, men man räknade med att detta skulle stöta på stora svårig­het­er. Efter 1628 infördes därför den förändringen att hus­hål­len fick erlägga en viss avgift för varje hushålls­medlem över 12 år mot att ha sin handkvarn kvar. För admini­stra­tion av detta bör­jade man från samma år upprätta folklängder, s.k. kvarntulls­mantals­läng­der. Den första tiden ut­fördes detta arbete av boskaps­räk­narna.

Efter några år stod det klart, att denna personella skatt var effektivare än uppbörden vid kvarn­arna. Under hand genomdrevs en allmän övergång till erläggande av kvarntulls­mantals­penningar i stället för uppbörd vid kvarnen, och 1635 utkom de första allmänna föreskrift­er­na.

År 1652 tillsattes särskilda ämbetsmän, mantalskommissarier, för att förrätta mantals­skriv­ning­en. All­mogen tillsades att infinna sig viss dag på viss plats, och biträdd av kyrkoherden upp­rättade kom­mis­sarien en aktuell skattelängd. Förrättningen ägde rum på hösten, oftast i novem­ber, och av­såg skatten för det kom­mande året. Under hela 1600-talet och en del av 1700-talet behölls den otym­pliga benäm­ningen kvarn­tullsmantalslängd för att sedan avkortas till mantals­längd. Med tiden minskade mantals­penningens betyd­else som skatt, och på 1900-talet övergick mantalsskrivningen till folkbok­föring. Mantalspenningen avskaffades 1939, den var från början tänkt som en tillfällig skatt tills det pågående kriget avslutats, men kom att be­stå i 314 år.

Ursprungligen förekom inga åldersgränser för vem som hade att erlägga mantalspenning. Vid 1652 års riksdag infördes emellertid en undre åldersgräns på 15 år och en övre på 63 år: “är någon för ålders skull och sedan han 63 år övergångit och sitt bo och hemman avstått haver, hos sine barn inne och födes av dem, han skall vara från mantalspenningar befriad”.

Om bestämmelsen tolkas efter bokstaven, riktar den sig enbart till den jordbrukande befolk­ning­en. Hos denna var bestämmelsen också mycket uppskattad, och man sökte utnyttja den så långt det var möjligt.

I äldre tid upptar mantalslängderna endast förnamn. En person kallades då, ofta även i rätte­gångs­pro­tokoll och liknande offentliga handlingar, förnamn-i-gårdsnamn, ett bruk som i dag­ligt tal till viss del hållit i sig intill våra dagar. Både förnamn och efternamn börjar före­kom­ma från slutet av 1600-talet. Vanligast var s k patronymikon, d v s man tog faderns förnamn med tillägg av -son eller -dotter.

Mantalslängder finns i allmänhet bevarade från 1640-talet och framåt, men med åtskilliga luck­or, ibland upp till 10 år. Dessutom är många längder skadade av brand eller fukt, ibland båda­dera, och stund­om så svårt att arkiven inte kan lämna ut dem för studium. För att för­hind­ra förslitning av de oer­sättliga arkivali­erna, har dessa filmats med undantag för vissa där ska­dor och textförluster gör att film­ning inte blir menings­full.

En lycklig tillfällighet gör emellertid att för Västerhaninge och Muskö finns den äldsta man­tals­läng­den bevarad:

“Folck längd Öffuer Wästerhaninge Sokn på dem som ähro öffr 12 Åhr Anno 1628”. Med ut­gångs­punkt från delar av tillgängligt material kan för Björnholmen en uppställning göras en­ligt bilden .

Några bestämda slutsatser kan man inte dra av denna personförteckning, men mot bakgrund av vad som tidigare sagts om patronymikon, samt sedvänjan att äldste sonen skall bära sin far­fars namn, lig­ger det nära till hands att anta att dessa varannan gång åter­kom­man­de Olof och Anders va­rit far och son. Vidare kan man förmoda att Anders Olsson år 1693 satt sig på und­an­tag och över­lämnat gården till sin son Olof Andersson. År 1718 noteras för den­ne “man ofär­dig” och hustrun er­lägger ensam man­tals­penning. I nästa uppgift, år 1721, har Anders Olofsson övertagit gården, Olof Andersson har då antagligen dött eller satt sig på und­an­tag. Anders Olofsson noteras 1721 som ogift, men åter­kom­mer 1729 och 1736, nu med hustru. Under en tid däremellan synes en annan bru­kare, Pär Ersson ha funnits på Björn­holmen, han är noterad i längden för år 1727.

Utdrag ur mantalslängd från 1665

Sammanställning av uppgifter i mantalslängder.