1860- OCH 1870-TALET

Grannsämjan går förlorad

De närmaste åren efter laga skiftet och flyttningen till Björnholmen på senvintern 1864 var Johan Magnus Carlsson fullt upptagen med att bygga ny bostad och nya ekonomibyggnader. Han verkar ha varit en nästan rastlöst verksam människa. Redan på Yxlö hade han byggt flera hus, på Björn­holm­en blev det ännu flera. Då skiftet för hans del innebar husflyttning, hade han möjlighet att åter­använda en del gammalt timmer från de nedrivna byggnaderna, men det mesta måste nog huggas på skogen.

År1866 arrenderade han Torpet, och där passade han på att hugga timmer för sina byggen på Björn­holmen. För detta blev han stämd till tinget av Levin på Ludvigsberg. På tinget för­svar­ade han sig med att han haft för avsikt att återställa stockarna med likvärdiga från Björnholm­en, men det hjälpte inte utan han blev dömd till böter.

Misstänksamheten från Levins sida fanns där; på Yxlö hade Carlsson haft att svara i en lik­nan­de rätte­gång, den gången mot Levin på Arbottna. Handlingssättet tyder på att när han ville någonting genom­förde han det också på sitt eget sätt utan att alltid ta hänsyn till andras in­tres­s­en.

Färdigställandet av de bostäder och uthus Carlsson uppförde drog ut över de närmaste åren. Flera av dem finns ännu kvar. För bostadshuset valde han den plats som på skifteskartan kal­las Lillängs­hagen. Ladugård upp­för­des intill den befintliga vägen och med ena gaveln vänd mot denna. Seder­mera, tro­ligen om­kring 1870, tillkom en bostad för statare ett stycke från bo­ningshuset. Dessa bygg­nader finns kvar på ur­sprunglig plats.

Till sin hjälp hade Carlsson oftast en dräng och en piga. Dessa var för det mesta unga män­nisk­or i 20-årsåldern och de flesta kom utsocknes ifrån. Rundberg höll sig också med en dräng och en piga, men de var alltid Musköbor.

Brita Lena Sundberg kom inte att leva på sitt undantag så länge till. Hon hade troligen känt kraft­erna avta redan vid försäljningen till mågen Carlsson, och den 24 september 1866 dog hon, döds­or­saken upp­ges vara lungsot. Vid 63 års ålder slutade hon ett strävsamt liv med två äktenskap där hon fått till­sammans 9 barn. Efter dottern Johanna som hade fötts på Yxlö fick Johan Magnus och Maria Sofia ytterligare två barn, sonen Carl Magnus 1864 och dottern Hedda Sofia 1866, som tidigare om­talats.

År1872 på våren hände något som kom att få återverkningar långt framåt. Carlsson hade fått för sig att dräneringen från hans åkrar var otillräcklig och att det behövdes ett ordentligt ut­falls­dike. Han an­såg att detta bäst borde dras söderut, mot Sköthagen. Problemet var bara, att som rågångarna nu en gång ut­stakats, så måste diket grävas genom Rundbergs åkrar. Denne hade efter skiftet gjort en del än­dringar, lagt igen några diken på sin mark och ersatt dem med täckdiken för att få större samman­hän­gan­de åkrar, vilket till en del kan förklara Carlssons ager­ande.

Påstötningar hos Rundberg gav inget resultat eftersom Rundberg ansåg utfallsdiket onödigt, och be­möt­te det hela med förstrött ointresse. Åkrarna hade ju i alla tider klarat sig bra med de diken som fanns. Detta retade Carlsson, som var van att få som han ville. Tillsammans med stat­drängen An­ders Peter Olsson, som anställts på hösten året förut, grävde han upp ett dike med den sträckning han tyck­te att det borde ha. Rundberg hade den aktuella åkern i träda det året, så ur den synpunkten tyckte Carls­son att tidpunkten var lämplig. Tilltaget åsågs med häp­nad och ilska av Rundberg. Med hjälp av sin dräng Carl August Larsson öste han igen diket strax efteråt. Den muntliga traditionen vill göra gäl­lan­de, om sant eller inte, att det här skedde omväxlande flera gånger.

Efter detta var fiendskapen ohjälplig. I mitten av maj tillkallade Carlsson två gode män, Olof Ja­cobs­son i Söderby och J.P. Jansson i Sund, för att de skulle besiktiga marken och avge ett ut­låtan­de, vilket utlåtande han ämnade använda vid en kommande rättegång. Nu skulle han ha sin vilja fram.

Utlåtandet lyder:

På hanmodan haf Hämmans hegare Johan Carlsson å Björnholmen instel­te sig un­derteknad för att BeSiktiga ett utfallsdike gående igenom Rundbergs Åkerskifte Wil­ket dike Rund­berg bör upp dika Till fäm fots Bräd och djuplek derefter Så att intet omnemnde Carlsson lider nå­gon men i sitt åkerskifte Willket dike kan uppskattas För grefning Tils 20 öri per fam.
Björnholmen den 21 maj 1872
”.

Hösttinget det året var utsatt till den 13 september och den 22 augusti avfattar Carlsson en stäm­ning på Rundberg med huvudsakligt innehåll att det behövs ett dike av 2 m bredd och l m djup som Rund­berg skall gräva upp inom föreskriven tid, dessutom skall han betala 10 Rd i er­sättning för det upp­grävda och igenlagda diket och till sist 50 Rd för att Carlsson fått för­säm­rad skörd på sina åkrar.

För att ytterligare klämma åt Rundberg och göra honom förtret, tog Carlsson i en särskild stäm­ning upp en annan händelse som inträffat under sommaren. Statdrängen Anders Peter Olsson hade av Carlsson fått åt sig och sin familj, han hade två minderåriga barn, upplåtit ett åkerstycke att odla po­tatis och bönor på. Genom någon omständighet kom Rundbergs oxe att en dag kunna fritt husera i po­tatislandet där han mumsade på potatisblasten och trampade ned bönstånden på oxars vis.

Detta tänkte Carlsson utnyttja och tillkallade besiktningsmän som den 19 juli lämnade ett in­tyg att skadan uppskattats till 4 Rd.

Tre dagar senare gick han till Anders Peter Olsson, tog fram en femriksdalersedel och bad att få en riks­daler tillbaka så skulle han överta Olssons skadeståndsanspråk. Olsson svarade då att han redan fått ersättning för skadan av Rundberg som lämnat honom en val strömming och lov­at två till och att han var helt nöjd med detta. Carlsson envisades emellertid och till sist gick Olsson med på att ta emot pengarna.

Några dagar före rättegången kom Carlsson återigen in till Olson, bjöd på brännvin och ha­de med sig en fullmakt som han ville att Olsson skulle underteckna. I fullmakten stod att Carls­son ersatt Ols­son för hans potatislandsskada och att Carlsson hade rätt att överta ersätt­nings­an­språk­en och söka få ut vad han kunde av Rundberg. Olsson var ovillig att skriva un­der och hänvisade till att han ju redan fått ersättning i form av strömming, men då Carlsson hota­de med löne­av­drag, gav han till sist med sig.

Man tycker att Carlsson rimligen borde ha insett att det här inte skulle fungera, men ilska och hätsk­het hade väl förblindat hans omdöme.

När Rundberg några dagar efter den 23 augusti fått del av stämningarna, författade han i sin tur en genstämning på Carlsson. I denna bestrider han Carlssons alla yrkanden. Ingen mark ha­de vid laga skiftet undantagits för utfallsdike, inget dike hade av ålder varit större än 3 fots bredd och Carlssons skörd hade på det förment vattendränkta området varit lika bra som på övriga åk­rar.

Däremot kunde Carlsson mycket väl få tillräckligt avlopp för vattnet om han dikade ordent­ligt på egen mark, och Rundberg fordrar därför ersättning för egen del med 25 Rd för att ”en del mark sön­der­gräf­des och en massa rå sjölera blef uppskottad” som han sedan haft besvär att göra sig av med.

I bådas stämningsansökningar framhålles uttryckligen att motparten skall betala sina egna rät­te­gångs­kostnader. Detta återkommer de ideligen till, både i skriftliga inlagor och vid munt­lig plä­de­ring. Det förefaller som om de, och för övrigt många andra under den här tiden, upp­fatt­ade sake­n som så, att om motparten tvingades betala ens egna rättegångskostnader så var detta sista spiken i kistan för honom, den slutliga bekräftelsen på att man vunnit målet. Om den ska­da som oxen åstadkommit nämner Rundberg ingenting i genstämningen, han ansåg nog att det må­let med lätthet kunde vinnas genom vittnesförhör som klarlade det rätta förhåll­andet.

Vid rättegången framförde Carlsson sina i stämningen angivna yrkanden, samt tillade dess­ut­om att det redan före skiftet funnits ett dike genom Rundbergs mark, och att det bara var det­ta som han nu grävt upp. Den av Jacobsson i Söderby och Jansson i Sund författade attest­en läm­na­des in, och där­efter be­gärde Carlsson vittnesförhör med Jacobsson i Söderby. Denna bi­trädde Carlsson på alla punk­ter i sitt vittnesmål.

Rundberg å sin sida bestred alla Carlssons yrkanden och begärde uppskov med målet för att kun­na före­visa kartan från laga skiftet och därtill hörande handlingar samt få möjlighet in­kal­la eg­na vitt­nen. Carlsson framhärdade och begärde att rätten redan nu skulle döma Rundberg skyl­dig att genast gräva upp utfallsdiket. Rundberg protesterade, så mycket mer som han re­dan höst­sått de ifråga­va­ran­de åk­rar­na. Rättens beslut blev att det begärda uppskovet bevilj­ad­es.

Till det efterföljande målet om oxen och potatislandet hade Rundberg författat en skriftlig in­laga där han redogör för vad som hände och samtidigt påpekar att det var Olsson och inte Carls­son som lidit skada, att han redan ersatt Olsson för detta och att Carlsson således var ute i o­trängt mål.

Carlsson lämnade för sin del in dels den fullmakt han utverkat av statdrängen Olsson dels det in­tyg han fått av besiktningsmännen den 19 augusti.

Vid den följande pläderingen begärde Rundberg uppskov med målet för att inkalla två vittnen som kunde styrka hans sak. Rättens beslut blev även i detta fall att bevilja det begärda upp­skov­et.

Vid vintertinget den 14 januari 1873 förekom båda målen ånyo. Angående tvisten om ut­falls­diket lämnade Rundberg in en skriftlig inlaga vari påpekades att vid laga skiftet rågången lagts så, att båda lotterna hade fri tillgång till sjöstranden åt två håll och särskilt framhölls den punkt i den sam­tidigt upprättade skriftliga överenskommelsen där det står: ”Wid vägen utmed skiftes­linien öfver gär­det upp­tage lotterna hvar på sin sida nödigt dike; af matjorden på vä­gen, tage lotterne hälften hvar”. Samtidigt inlämnades skifteskartan med tillhörande hand­lingar.

Härefter vidtog vittnesförhör. Carlssons vittnen, Jacobsson i Söderby och Jansson i Sund som på vå­ren 1872 besiktigat marken och då avgivit ett utlåtande, börjar nu sväva på målet och med­gav att vatt­net nog kunde ledas ut mot Ladugårdsviken fast detta innebar större kostnad och större besvär än det av Carlsson påfordrade utfallsdiket.

Rundberg hade inkallat Vitsgarnsborna som vittnen, Johan Magnus Petersson i Västra Vits­garn, Jan Olof Jansson och Magnus Magnusson i Östra Vitsgarn. Dessa vittnade alla till hans förmån och fram­höll att vattnet mycket väl kunde avledas åt Ladugårdsviken och att Carls­sons utfalls­dike var obehöv­ligt. Särskilt Magnus Magnusson ansågs insatt i förhållandena, då han en tid på 1840-talet arrenderat ifrågavarande mark.

Carlsson, som kände att målet höll på att gå honom emot, bestred allt vad vittnena hade sagt och be­gärde att målet skulle avgöras vid häradssyn ute på marken, vilket allt i sin tur natur­ligt­vis be­streds av Rundberg.

Häradsrätten gick nu till beslut och man fäste sig särskilt vid formuleringen: ”upptage lotter­ne hvar på sin sida nödigt dike”. Det ansågs utrett att på detta sätt kunde var och en få till­freds­ställande av­lopp för dikesvattnet och så fick det bli. Carlssons begäran om häradssyn av­slogs, däremot ålades han att ersätta Rundbergs rättegångskostnader med 34 Rd.

Oxen i potatislandet förekom som nästa punkt under rättegångsförhandlingarna. Anders Peter Ols­son, som nu hade tröttnat på att arbeta åt Carlsson och på hösten flyttat till Norrström i Ös­mo, var inkallad att vittna.

På avlagd vittnesed berättade han om hur allt gått till, om besiktningen av skadan, om att Rund­berg skyndat sig att försöka ersätta denna och alltid varit hygglig mot Olsson och flera gång­er skänkt ho­nom strömming och slutligen om hur Carlsson trugat honom att ta emot peng­ar och lämna en full­makt för denne att söka ut skadestånd av Rundberg.

Ytterligare två vittnen var inkallade, de hade hört Olsson berätta om saken då när den hände på som­maren året förut.

Carlsson kunde inte förneka sanningen i vittnesmålen och försökte inte heller.

Häradsrätten fann att det hela var en affär mellan Rundberg och Olsson som redan var ut­klar­ad och att Rundberg knappast kunde dömas att ersätta skadan två gånger. Carlsson däremot döm­des att er­sätta Rundberg med 25 Rd, däri inbegripet vad denne måst förskottera till vitt­nena.

Under de här åren hände även följande. Carl Magnus Rundbergs son Carl Olof dog den 8 dec­em­ber 1873, 13 år gammal och hans hustru Anna Maria Andersdotter den 2 februari 1874, hon blev 41 år gammal.

Han levde nu som änkeman med de hemmavarande döttrarna Anna, Christina och Edla, som vid mod­erns död var 16, 11 och 6 år gamla. Sonen Axel flyttade hemifrån samma år och tog tjänst vid Märs­garn, därifrån flyttade han till V. Vitsgarn och återkom till Björnholmen 1877.

Till hjälp under de närmaste åren efter hustruns död hade Carl Magnus sin hustrus broder An­ders An­ders­son. Denne bodde på Björnholmen med sin hustru och sina barn fram till 1877, då Axel Rund­berg återkom från V. Vitsgarn.

Tvisten om rågången i Ladugårdsviken

I samband med berättelsen om laga skiftet omtalades att rågångsgärdesgården vid Ladu­gårds­viken inte i sin helhet kom att följa rågången och de uppsatta råstenarna. Rundberg hade däri­gen­om fattat sa­ken så, att sjöstrandsängen fortfarande var gemensam så som den varit för­ut, och an­vän­de den ock­så på detta sätt.

Carlsson däremot ansåg att ängen delats mellan dem och att Rundberg gjorde intrång på hans mark. Om detta uppstod träta av och till, ingen ville ge med sig, båda var helt övertygade om att de hade rätt.

På våren 1874 beslöt Carlsson att göra tingssak av detta. I en stämning daterad den 25 april yr­kar han att Rundberg skall sätta upp en gärdesgård i rågången efter den sträckning som del­ar itu sjö­strands­ängen.

Ett par veckor senare, och efter det Rundberg fått del av stämningen, kommer Carlsson in till Rund­berg och vill låna ägokartan och skifteshandlingarna. Rundberg går inte med på detta, för han behö­ver ha dessa med sig till tinget, som skall börja om några dagar. Att studera hand­ling­arna omedel­bart hem­ma hos Rundberg känns oöverkomligt för Carlsson och nu bör­jar en häftig ordväxling.

Det går så långt att det till och med blir tal om skjutvapen. Carlsson rusar ut men återkommer om en kort stund tillsammans med Rundbergs svåger Anders Andersson. Vid en sådan här upp­görelse kan det ju vara bra att ha vittnen. Den fortsatta trätan leder ingen vart och till slut tar Rundberg livtag på Carls­son och lyfter ut honom på marken framför farstutrappan. Rund­berg var fortfarande i sin fulla kraft, 42 år gammal och 22 år yngre än Carlsson, så denne ha­de väl inte så mycket att sätta emot.

Fiendskapen mellan de båda var nu så djup att Carlsson troligen inte ens tålde se Rundberg. Sedan någon tid hade Carlsson därför umgåtts med planer på att sälja halva sitt hemman och bygga nytt åt sig på sin halva av Storängen. Någon köpare hade han dock inte fått.

Vid tinget den 15 maj upplästes stämningen, varpå Carlsson ytterligare utvecklade sina syn­punk­ter mun­tligen.

Till stöd för sin syn på saken inlämnade Rundberg dels skifteshandlingarna dels ett skriftligt anfö­ran­de. Detta hade avfattats samma dag vid tingshuset, och till hjälp med detta tycks Rund­berg ha haft nå­gon betrodd person som han kände och litade på. Vem denne var är dock okänt.

Vid de följande rättegångarna återkommer han med liknande inlagor. Språk, ordval, handstil mm tyder på att alla författats av samma person. I sådana här situationer kan det nog vara bra att i lugn och ro få tänka över vad som skall framföras hellre än att göra det muntligt framför domar­skranket.

I sin skrift framhåller Rundberg att den omtvistade marken är gemensam, att han inte avskilt nå­gon del för eget bruk och att gärdesgårdarnas sträckning bestämts genom skriftlig överens­kommelse som båda undertecknat.

Att flytta en gärdesgård vore i så fall rentav olagligt. Så säker på sin sak är Rundberg att han avslut­nings­vis yrkar att Carlsson må böta för rättegångsmissbruk.

Häradsrätten noterar detta och tar dessutom till protokollet de punkter i skifteshandlingarna som be­rör den omstridda gränsdragningen.

Till stöd för sin sak hade Carlsson tillkallat fyra vittnen, Bengt Jacobsson, Anders Fredrik Lind­blom, Johan Lidström och Johannes Petersson, alla från Ribby.

Jacobsson hade varit med som godeman vid laga skiftet, men kunde nu bara erinra sig att gär­des­går­den funnits på nuvarande plats redan före skiftet. De tre övriga hade varit på Björn­holm­en vid ett till­fälle för ett år sedan, och då hade Carlsson pekat ut för dem var rågången egent­ligen skulle gå och pe­kat ut råstenarna. Om detta var alldeles sant kunde de inte veta, då de inte haft någon karta att jämföra med.

Efter vittnesförhören yrkade Carlsson, att om målet inte redan nu kunde avgöras till hans för­del, så vil­le han begära en förrättning av lantmätare Gustaf Hogner, så att denne fick lämna ett intyg som kun­de styrka hans sak. Rundberg motsatte sig inte detta, och rättens beslut blev att målet uppsköts till nästa ting.

Vid hösttinget 15 september samma år hade ingen lantmäteriförrättning ägt rum. Genom sitt om­bud, länsman Norman, begärde Carlsson förnyat uppskov. Samtidigt uppvisades ett intyg från lands­kansliet att han begärt förrättningen, som dessutom redan var pålyst i Muskö kyrka. Uppskovet beviljades.

Vintertinget den 28 januari 1875 förde inte saken närmare sitt avgörande. Carlsson före­träd­des den­na gång av vaktmästaren C. A. Westberg från Stockholm. Westberg lämnade ett intyg från lant­mätare Hogner, där denne beklagar att han ännu inte haft tillfälle att utföra förrätt­ning­en. Årstid­en, otjänlig väderlek och en anhopning av andra göromål hade lagt hinder i väg­en. Men han lovade att längre fram i vår, när årstiden blivit lämplig, komma ut till Björn­holm­en

Häradsrätten ansåg att det inte var Carlssons fel att förrättningen ännu inte kunnat komma till stånd och beviljade uppskov ytterligare en gång.

Till detta ting hade Carlsson dessutom uttagit ytterligare en stämning på Rundberg. Denna gång gäll­de det bråket då han ville hämta kartan och skifteshandlingarna.

I stämningen påstår Carlsson ”....blef jag, utan någon dertill gifven anledning från min sida, nämn­de dag i wittnens närvaro, flerfalldige gånger, med kraftig hand, slagen för bröstet, knuf­fadt och med våld förd av honom ur rummet, och ärhöll derjemte utom en mängd oqväd­es­ord, det löfte, att han skulle mig knäppa, bekom ej några handlingar, utan måste mig af­lägs­na, hvilket förfarande till­skyn­dade mig en förlust af 2000 kronor, emedan jag stod i be­grepp, att sälja hälften af min egen­dom, men som jag ej kunde anskaffa charta och nödiga handlingar, samt köparen feck höra hvilken obändig gran­ne han skulle få, så ville han ej in­gå på köpet, och genom Rundbergs för­farande till­skyndade han mig en förlust af 150 kronor i och för resor och besvär, och har jag ennu i dag ej kun­nat förmå Rund­berg att till mig af­läm­na alla handlingar; Af denna anledning får jag å honom Rundberg anhålla om stämning och laga kallelse, med på­stående om laga ansvar för det våld han mot mig utöfvade, der­jäm­te är­sätta mig den förlust jag genom hans vållande lidit med 150 kronor... ”.

Stämningen avslutas med det sedvanliga yrkandet på ersättning för rättegångskostnader.

Till detta lämnade Rundberg in ett skriftligt yttrande där det bl a heter ”...... Af käromålets be­skaf­fen­het, framgår klart och tydligt, att käranden med mig icke eger utan söker sak. Detta på­stående är så mycket mera trovärdigt som Käranden låtit förra årets både Sommar- och Höste­ting gå förbi, utan att hafva kallat mig, hvilket dröjsmål wisst icke Käranden låtit kom­ma sig till last, om han egt skäl ..

Om själva tvekampen berättar Rundberg ”..... blef Käranden snart sagt ursinnig af vrede, slog han­den i bordet, och utöste en mängd otidigheter, som anständigheten förbjuder mig att här an­föra. Jag öpp­na­de dörren till rummet, och uppmanade Käranden i vänlighet, att af­lägs­na sig. Denna min upp­maning hörsammades ej, tvärtom tilltog, otidligheterna, hvadan jag utan widare omständigheter lade min hög­ra arm om hans midja, löft honom från golfvet och bar honom ut ur rummet och ställ­de ho­nom oskadd på marken utanför min förstuge dörr....”.

Om uppmaningen att avlägsna sig skedde i vänlighet kan man ju undra, men för övrigt verkar re­do­gö­rel­sen trovärdig.

Angående Carlssons misslyckade försäljning anför Rundberg: ”Beträffande Kärandens på­stå­ende om 150 kronors ersättning för resor och kostnader för misslyckade handels­speku­la­tion­er, så är det svårt att ingå i något svaromål med en så oförskämd människa, som icke blyges wid att draga sin granne inför Rätta under påstående att denne skall betala respengar åt den eller de som behagat spekulera på Kärandens egendom ”.

Ombudet Westberg tog tillbaka anspråken på ersättning med 150 kronor, men vidhöll miss­han­deln, bestred sanningshalten i Rundbergs framställning och begärde att de vittnen Carls­son inkallat skulle höras.

Dessa var två. Rundbergs svåger Anders Andersson och Anders Persson i Hyttan. Anders And­ers­son fick inte vittna, han ansågs jävig då han var bror till Rundbergs avlidna hustru. Anders Pers­son kunde bara förklara ”......att han, som icke varit tillstäde vid tillfället ifråga, ej egde ringaste uplys­ning att i målet meddela

Rätten frågade då Anders Andersson om ytterligare någon vittnesgill person varit närvarande. Så var inte fallet, men Anders Andersson upplyste samtidigt ”... att Sdn vid tillfället lyftat Kdn ut ur Sdns rum, utan att dervid våldföra sig å Kdn, fastän denne spjernat emot.... ”

Målet överlämnades till häradsrättens prövning och utslaget blev ”... Sdn, utan att våldföra sig å Kdn, burit denne ut ur rummet, samt denna Sdns åtgärd ingalunda kan såsom olaglig an­ses..”.

Carlssons talan ogillades. Vad Rundberg rutinmässigt framförda anspråk på ersättning för rät­te­gångs­kostnader bestod av fanns det ingen redovisning för; rätten påpekade att han sam­tidigt ha­de ett annat mål att bevaka. Enda påtagliga resultat blev att Carlsson ålades betala 3 kr 75 öre i lösen för den kopia av häradsrättens protokoll i målet som Rundberg begärt.

Lantmätare Hogner hade ännu inte hunnit utföra förrättningen på Björnholmen då tiden för som­mar­tinget inföll den 11 maj 1875. Både Carlsson och Rundberg var närvarande, och Carls­son hade med sig ännu en ursäktande skrivelse från Hogner där denne lovar att i sommar skall det äntligen bli utav. Eftersom Carlsson inte kunde lastas för fördröjningen, beviljades upp­skov ännu en gång.

Den 6 juli 1875 kom så lantmätare Hogner äntligen ut till Björnholmen. Tillkallade godemän var Bengt Jacobsson i Ribby, som även varit med vid laga skiftet samt Magnus Eriksson i Wähl­sta.

Carlsson hade inte helt givit upp hoppet om sitt utfallsdike, så han hade tagit med även detta i sin an­sök­ning. Men man började med gränsen i Ladugårdsviken.

Carlsson förklarade att hans avsikt med förrättningen var, att få utrönt om sjöstrandsängen var ge­men­sam eller om den delats mellan skiftesdelägarna efter en viss röd linje på kartan, vil­ken linje Carlsson ansåg vara den rätta rågången.

Om så var fallet, ville han att rågångsgärdesgård skulle sättas upp i enlighet därmed och att Rund­berg såsom varande orsak till förrättningen måtte åläggas betala denna.

Rundberg fick därefter tillfälle yttra sig. Han bestred allt vad Carlsson yrkade, och menade att sjö­strands­ängen var gemensam, vilket han ansåg framgick helt klart av skifteshandlingarna.

Någon ändring av stängselhållningen kunde han inte gå med på, vad som där stadgats skulle stå fast.

Hur var då ordalydelsen i skifteshandlingarna? Detta studerades nu noggrant av alla del­tag­arna, och man kom fram till följande. I ägobeskrivningen, d v s det dokument som redogör för förhållan­dena före delningen och varav framgår vad som ingår i skiftet står det ”Nr 75 Sjö­strands­linda, ge­men­sam .... 1 kv ref 65 kv stänger”, eller totalt 165 kv stänger. Delnings­be­skriv­ningen, alltså det doku­ment som visar vad som skall vara gemensam och vad som till­de­lats var och en av delägarna, har un­der rubriken vägar för gemensamt behov ”af Nr 75 Träd­gårdstäppa, linda...... 20 kv stäng­er”. Detta avser en del av vägen fram till Källhagen. Under rubriken Litt A, d v s Rundbergs andel. ”af Nr 75 Trädgårdstäppa, Sjö­strands­linda, gemen­sam........ 90 kv stänger” och under Litt B, Carlssons andel, ”af Nr 75 Trädgårds­täppa, Sjö­strandslinda, gemensam..... 55 kv stänger”. Summerar man detta blir det 165 kvadrat­stänger (1454,5 kvm).

Förrättningsmännen kunde inte finna annat än att sjöstrandsängen obestridligen ingått i del­ning­en och att de på marken utlagda rösena utgjorde den rätta gränsen. Det förhållande, att den gam­la gär­des­går­den fått vara kvar, berodde enbart på att Rundberg fått tillåtelse att valla sina kor över Carls­sons del av sjöstrandsängen.

Under dessa omständigheter ”då nu ofred visat sig” som lantmätaren sorgset konstaterar i pro­to­kol­let, kunde Carlsson inte förnekas den begärda hägnaden i rågången. Denna hägnad kom då till Rund­bergs förtret att tillhöra hans andel av den gemensamma stängselhållningen.

Beträffande utfallsdiket ställde sig förrättningsmännen avvisande. Vad som stod i skiftes­hand­ling­ar­na fick gälla, för övrigt hade ju saken varit föremål för en rättegång. Då Rundberg så hårt hållit fast vid att sjöstrandsängen var gemensam, ansåg förrättningsmännen att Carls­son inte sak­nat anledning för sin ansökan, och att det därför var skäligt att förrättnings­kost­nad­en delades mellan delägarna.

Rundberg mottog utgången av förrättningen med förvåning och besvikelse. Nu hade Carls­son fått trumf på hand till den kommande rättegången. Rundberg hade ju varit så säker på sin sak. I andra sam­manhang ger han intrycket att vara klartänkt i juridiska frågor, men den här gången kan han ha fast­nat för uttrycket ”gemensam” som återkommer i delnings­beskrivning­en, utan att observera att där­med menades något som före skiftet varit gemensamt.

Båda parter samlade sig nu inför den kommande kraftmätningen vid hösttinget den 16 sep­tember 1875. Rundberg författade en stämning på Carlsson med i huvudsak följande innehåll. Lantmätarens ut­låtande anser han strider mot vad som överenskommits vid laga skiftet och att det därmed saknar stöd i allmän lag. Han överklagar utlåtandet och begär att det undanröjs till sin verkan, och hotar dess­utom med att längre fram vidta rättsliga åtgärder mot Hogner för tjänste­fel.

Mot Carlsson anför han att dennes avsikt med rättegången är att förhindra Rundberg att föra kre­a­turen över sjöstrandsängen och ut på skogen.

I själva stämningsyrkandet begär han att Carlsson åläggs att låta honom obehindrat göra det­ta. På sätt och vis var detta att slå in en öppen dörr, då skifteshandlingarna innehåller ett mo­ment som läm­nar just detta tillstånd.

Carlsson, som hade gripits av ett visst övermod, lämnar en inlaga med ungefär detta innehåll: Rund­berg skall ersätta honom med fem kronor per år för den mark han inkräktat. Att Carls­son inte fått till­gång till skifteshandlingarna när han önskade, påstår han vållat honom stor eko­no­misk förlust och be­gär därför ”uti ärsättning minst Fyrahundra kronor”.

Dessutom begär han att Rundberg skall ersätta alla vittnen som hörts i målet och honom själv med 20 kronor för varje ting jämte kostnader för domstolsprotokoll och domstolsutslag.

Jämte ovannämnda inlaga inlämnade han lantmätare Hogners protokoll över förrättningen samt kvit­te­rade räkningar på arvodeskostnader för lantmätaren och godemännen. Av lant­mät­e­ri­pro­to­kol­let förde rätten in valda delar i domboken.

Rundberg lämnade därefter in ett ganska långt skriftligt anförande, där han ytterligare ut­veck­lar sina ståndpunkter och ställningstaganden.

Han kan fortfarande inte förstå hur lantmätaren kunnat komma fram till att sjöstrandsängen in­te skul­le vara gemensam. Så hade i alla fall både Carlsson och han själv trott intill nu, anser han. Allt­sammans är bara en elakhet av Carlsson, som vill hindra honom att bekvämt föra över kre­aturen till den östra de­len av ägorna. Om det blev så, att gärdesgård sattes upp i rå­gång­en, och Carlsson tog ned den gär­des­gård som nu finns mellan hans åkrar och sjö­strands­äng­en, så skulle korna komma rakt ut i Carls­sons åker när rågångsgrinden öppnades.

Därför vill han att gärdesgården skall vara kvar där den är och stöder detta på att så är det be­stämt i överenskommelsen om stängseldelning vid skiftet, vilket i sin tur är fastställt av ägo­del­ningsrätten.

Hur envist han vidhåller sin ståndpunkt kan belysas av följande citat ”... såväl J.M. Carlsson som Herr Ingeniör Hogners påståenden ett så obevist nonsens att derpå är ingenting widare att svara än att jag helt och hållet bestrider hvad så väl den ene som den andre anfört för att fälla mig.....”

För att stödja sina anspråk på ersättning med ”minst Fyrahundra kronor” hade Carlsson som vitt­ne in­kallat drängen Karl Persson, vilken arbetat hos honom den aktuella tidpunkten.

Vitt­nesmålet blev inte till någon fördel för Carlsson, för under ed berättade Persson att han utan svå­rig­het fått låna handlingarna av Rundberg, denne hade endast sagt att egentligen bor­de Carls­son läm­na ett kvitto.

Efter det båda på sedvanligt vis bestritt motpartens påstående och äskat ersättning för egna rät­te­gångs­kostnader, beredde sig häradsrätten att avgöra målet.

Avgörandet kom inte förrän en dryg månad senare, den 27 oktober. Efter att ha noga studerat kar­tan och handlingarna i målet lämnades följande utslag:

Ehuru delningsbeskrivningen öfver laga skiftet i Björnholmen , jemte det den uptager den om­tvis­tade delen af egofiguren N:r 75 såsom tillhörig Carlssons hemman Litt. B, anger den­samma såsom ge­men­sam, likväl och då, så vida handlingarna rörande skiftet i öfrigt utvisa, hvar­ken skiftes­del­e­gar­na be­slutat eller eljest blivit bestämt att den ifrågavarande marken skul­le för del­egarnes ge­men­sam­ma behof undantagas, samt den omständigheten att vid den i sammanhang med skiftet för­rätta­de gär­des­gårds­delning förordnats att svaranden Rundberg skulle för sitt Hemman Litt. A under­hål­la häg­naden i sådan sträckning den nu innehar, och hvar­igenom den omtvistade marken är af­stängd från Carlssons öfriga hemmansdel, icke kan medföra rubbning i skiftes­läggningen, ty och då Carlsson i eller genom berörda hägnads­del­ning kan vara förhindrad att fordra ändring och rättel­se i densam­ma, finner Hrn skäligt för­pligta Rundberg att nedtaga den omstämda hägnaden från gam­la grinden vid egofiguren N.r 75 till Ladugårdsviken, samt att i öfver­ensstämmelse med den af Landtmätare och gode män vid sam­manträde den 6 sistlidne Juli meddelade föreskrift till hälften up­sätta och för fram­tiden underhålla häg­naden i rågången från det ställe, der omstämde gärdes­gården nu bör­jar till Ladugårds­viken; hvar­jemte Härads Rätten, som vid denna utgång af saken an­ser Rund­bergs påståen­den icke er­fordra ser­skilt yttrande, lemnar Carlssons i den å detta Ting in­gif­na skrift framstälda yr­kanden, såsom i efter stäm­ning anhängig­gjorda, utan afseende. Rät­te­gångs­kostnaderna varda med hänseende till sakens be­skaffenhet parterne emellan qvit­tade”.

Man får nog läsa igenom detta minst två gånger innan sammanhangen klarnar.

För den som vill läsa mer om J. M. Carlsson som det berättas om i detta avsnitt rekommenderas Sven Fornarves roman ”Fiskarbonden Johan Magnus” som kom ut 1986.