LAGA SKIFTET PÅ BJÖRNHOLMEN ÅR 1863

Johan Magnus Carlsson, som nu skulle flytta in på gårdsplanen hos Carl Magnus Rundberg, var väl inte helt okänd för Rundberg, även om de inte var närmare bekanta. Kanske kände han tvek­sam­het in­för att få in en utsocknes, ett ösmo-lik alldeles in på husknuten. Hur det än kan ha varit med den sa­ken, beslöt han nu att innan Carlsson flyttat in begära laga skifte för att få nya gränser mellan ägorna utsta­kade. I och för sig kunde detta vara motiverat enbart på grund av ägosplitt­ringen.

Ansökan om laga skifte är daterad den 4 april 1863, och inkom till länsstyrelsen den 15 april. Sam­ma dag utfärdas förord­nande för lantmätare Gustaf Hogner att vara förrättningsman.

Ef­ter sedvanlig pålysning i kyrkan om förrättningen och kallelse av rågrannar, anländer Hog­ner till Björn­holmen måndagen den 3 augusti 1863. Tillkallade godemän var L. J. Dahlström från Jordbro och Bengt Jacobsson från Ribby, några rågrannar hade däremot inte infunnit sig.

Förrättningen inleddes med att tillgängligt kartmaterial studerades. På 1699 års karta fäste man sig för anteckningen att till Björnholmen hörde “skötsättning vid ett grund uti Ösmo sock­en med 8 stycken”. Carlsson som gammal Ösmobo visste besked, det gällde Gårgrundet under Nynäs gård. Går­grundet lig­ger ute i Mysingen, ca 7 kabellängder sydost om sydspetsen av Yttre Gården på ett djup av 2,5-3 meter. Därpå studerades 1845 års karta över delning av skogsmarken. Men då kartan inte blivit fast­ställd och endast avsåg sämjedelning, ansågs den inte kunna ligga till grund för för­rättningen.

En någon tid förut iordningställd konceptkarta blev vad som till slut fick utgöra underlaget.

Därnäst gällde att bestämma skifteslagets omfång. Delägarna var eniga om att all mark utan undan­tag skulle ingå, med alla holmar, skär och grund inräknade. Utöver detta ansåg Rund­berg och Carls­son, att Ersholmen och Adamsskären borde ingå i skifteslaget. Båda ägorna låg närmare Björnholm­en än Muskö resp. Vitsgarn.

Däremot ansåg de, att det inte var lönt att strida med baron Adlercreutz på Nynäs om rätten att sätta skö­tar vid Gårgrund, då de bara hade den gamla anteckningen från 1699 att stödja sig på. Dessutom låg grundet över tre mil bort och i en annan socken.

Beträffande Mörholmen finns en anteckning i förrättningsprotokollet: “hvarjemte jordegarna för­klar­ade att Mörholmen, hvilken ligger straxt ut för Djupviken, blifvit, ehuru stående på de gamla kartorne, genom rättegång tagen ifrån denna by och tillerkänd Ludvigsbergs mera af­lägset liggan­de strand hva­dan denna holme nu icke får anses tillhöra detta skifteslag.”

Om Rundberg och Carlsson missförstått domstolsutslaget från 1849 eller om ytterligare en rät­te­gång förevarit har inte gått att utröna.

Formellt gjordes nu upprop av rågrannar, företrädare för Ludvigsberg och för Berga dit Vits­garn hör­de. Ingen hade kom­mit, och det såg inte ut som om någon skulle komma heller, klock­an var re­dan 7 på kvällen. I stället enades man om att låta detta bero tills vidare, och läng­re fram göra egna efter­forsk­ningar bland lantmäterihandlingarna, för att utröna om Ers­holm­en och Adamsskären kun­de räk­nas in i skifteslaget.

Följande dag, den 4 augusti, fortsattes med de allmänna grunderna för skiftet. Överens­kom­mel­se om dessa uppsattes skriftligt, och innehöll som första punkt att Rundberg och Carlsson delar lika, hälften var av ägorna.

De följande punkterna omtalar vad som skulle vara odelat och gemensamt ägt: befintliga och nyut­sta­kade vägar, brunnen i Källhagen och den inhägnade marken däromkring, notgården i Ladugårds­viken, sköthagen vid Båtsudden, allt fiske i sjön och slutligen alla holmar, grund och skär. Denna punkt togs dock senare bort på lantmätarens inrådan, holmarna lades till den fastighet vid vars strand de var be­lägna.

Ägograderingen tog nu sin början. Varje liten del, tillsammans 402 små områden numrera­des på kar­tan, numren fördes in i en tabell åtföljda av markbeskrivning, åsattes ett graderings­tal, areal­upp­gift, samt vem som före skiftet var ägare eller om de ägts gemensamt.

Detta tog två dagar i anspråk, därefter besiktigades åbyggnaderna och husflyttningsvärdering upp­rätta­des. En sådan värdering måste formellt alltid göras, och oftast drog man lott om vem som måste flytta ut från byn. Carlsson var emellertid från början inställd på att vara den ut­flyt­tande.

Värderingsinstrumentet ger en god inblick i vilka byggnader som fanns, deras storlek och all­männa ut­seende. Alla hus var timrade och täckta med tegel, torv, vass, spån eller bräder. Ge­men­samt ägdes en badstuga, i övrigt kom på var och en enligt följande:

Rundberg ägde dessa byggnader:

1. Mangårdsbyggnad, 13,8x6,4 m, tegeltak, 3 rum med eldstäder och ett vindsrum samt tillbyggd för­stuga 1,6 m bred.

2. Visthusbod och källare, 6,8x4,3 m, tegeltak.

3. Loge med två golv, 12,7x6,5 m, spåntak.

4. Fähus, stall och lada i samma byggnad, 14,8x4,9 m, vasstak.

5. Får och svinhus, 4,6x4,1 m, vasstak.

6. Lider, 5,8x5,3 m, vasstak.

7. Brygghus, 6,1x4,7 m, torvtak.

8. Hemlighus.

Carlsson hade följande byggnader:

1. Mangårdsbyggnad, 8,3x5,3 m, tegeltak, 2 rum och en förstuga samt ett vindsrum.

2. Visthusbod, 5,2x4,5 m, torvtak.

3. Loge med ett golv, 9,6x6,1 m, vasstak.

4. Stall och fähus samt två lador i samma byggnad, 10,6x6,5 m, vasstak.

5. Får och svinhus, 3,2x2,6 m, vasstak.

6. Brygghus, 5,0x4,5 m, brädtak.

7. Jordkällare, torvtak.

8. Hemlighus.

För att få plats med dessa 17 byggnader på den knappt tillmätta bytomten, måste en del ha lagts gans­ka tätt inpå varandra; både trångt och brandfarligt. Bybränder förekom också i äldre tid när olyckan var fram­me. Kostnaden för flyttning av Rundbergs byggnader uppskattades till 673:50 Rd och för Carls­sons del till 558:Rd. Regeln var att den kvarboende betalade den ut­flyt­tandes flytt­nings­kostnad.

Detta var så långt man kunde komma för tillfället. Frågan om Ersholmen och Adamsskären åter­stod att utreda. Formellt var detta delägarnas ansvar, men då de saknade praktiska resurser för detta, om­bads lantmätare Hogner att mot ersättning undersöka vad som kunde gå att få fram ur lantmäteri­kon­torets hand­lingar. Nästa sammanträde bestämdes till en dryg månad se­nare, den 7 september.

På förmiddagen måndagen den 7 september 1863 träffades parterna ånyo. Lantmätaren be­rät­tade nu att han i arkivet granskat den år 1773 upprättade kartan över Ludvigsbergs ägor och att Ersholmen fanns upptagen där som tillhörande Ludvigsberg. Holmen hade sen den tid­en utan att någon ifråga­satt det häv­dats under Ludvigsberg, och han avrådde från att för­söka en rättegång, då en sådan med all säkerhet inte kunde vinnas. Enahanda var förhållandet med Adams­skären, de fanns upptagna på en laga skifteskarta från 1841 som tillhörande Väst­ra Vitsgarn.

Godemännen anslöt sig till lantmätarens syn på ärendet, och Rundberg och Carlsson gav då upp sina anspråk på Ersholmen och Adamsskären.

Vidare föreslog lantmätaren att medelavståndet mellan Björnholmen och Muskö och mellan Björn­holmen och Vitsgarn skulle anses som vattengräns, vilket godtogs och ritades in på kar­tan till fram­tida efterrättelse.

Då nu skiftets omfattning och omfång slutligen bestämts, diskuterades hur man på bästa sätt borde de­la och var gränserna skulle gå. Någon delning mitt itu med gräns över mellanskogen kunde knap­past komma i fråga, då den vidsträckta men ej uppodlade Storängen måste ingå i delningen. Råd­pläg­ningen resulterade till slut i en skiftesplan av följande lydelse:

1:mo Ett åttondels (1/8) mantal blifver quarboende på gamla bytomten och erhåller sina egor uti 2:ne skiften, det ena i vester med åker och tomter samt en del Afrös­nings­jord efter en genom uträkning bestämd gränsegång, från nord­östra hörnet af Sköt­går­den, nordligt ut öf­ver gär­det, till Ladugårdsviken, utmed hvilken skilnad nödig väg öfver gärdet blifvit be­stämd: hvar­emot 2:dra skiftet blifver längst österut af egor­ne, sträckande sig vesterut, med skog, betes­mark, och äng, efter gamla skilna­den i Storängen, allt på sätt kartan visar, i rak linea från Wass­viken norr ut till Norr­viken.

2:do Ett åttondels (1/8) mantal vidblifver, med utflyttningsskyldighet, i Ett skifte alla åter­ståen­de egor uti medlersta läget.

Rundberg och Carlsson förklarade sig nöjda med skiftesplanen, sedan man gjort en pro­vi­sor­isk ut­stak­ning av den västra gränsen över åkrarna. Dessutom anhöll de att få en delning ut­förd av stäng­sel­håll samt delning av arbetet med istånd­sättning av beslutade vägar och dessas fram­tida underhåll.

Lantmätaren förklarade att han behövde nästa dag för att göra en uträkning på rättvisaste för­del­ning av åkrarna i västra åkerskiftet och sålunda slutgiltigt bestämma var gränsen skulle gå.

Man gick även igenom ägobeskrivningen och noterade ändringar och justeringar av grad­er­ings­talen på inte mindre än 28 punkter.

Ägobeskrivningen var därmed klar för godkännande av parterna, men då allting var uträknat på det ny­modiga sättet i kvad­ratrev, kvadratstänger och kvadratfot, ville Carlsson och Rund­berg gär­na ha area­lerna angivna även i tunnland och kappland som de var bättre hemma­stad­da med. Detta lovade lant­mätaren dem att få mot ett visst kostnadstillägg.

Den upprättade kartan visas på nästa sida. Med denna förminskning blir den mycket svårläst, var­för den även visas i för­enklat utförande. De efter skiftet gällande gränserna är på denna bild ut­märkta med en något tjockare streckad linje, dels den gamla och fortfarande bestående gräns­en i Storängen från Vass­viken till Norrviken, dels den nya gränsen från Sköt­hagen till Källhagen och Notgården. Med en smal streckad linje är utmärkta de gamla gränserna, dels över den västra åkermarken, dels över skogs­skifte­na. Även befintliga gärdesgårdar är ut­rit­ade.

Den 9 september fortsattes förrättningen med att göra den slutgiltiga utstakningen av rå­gång­ar­na och sätta upp råstenar.

Dagen förut hade delägarna begärt, att lantmätaren skulle göra en fördelning av dels stängsel­håll dels anläggande och underhåll av vägar. De nya gärdesgårdar och grindar som kom i frå­ga var främst rå­gångs­gärdesgården utefter nya rågången och nya vägen över de västra gär­de­na, in­hägn­ad av Käll­ha­gen och Notgården vid Ladugårdsviken samt Sköthagen på den södra sidan och slut­ligen rågången över Stor­ängen.

Befintliga eller eventuellt nya gärdesgårdar mellan egen skog och egna åkrar och ängar fick var och en själv underhålla.

Gränsdragningen över de västra åkerskiftena har förtydligats med en skiss som visas här ne­dan. Sjö­strandsängen längst in i Ladugårdsviken hade tidigare varit gemensam, men dela­des nu vid en linje som på skissen utmärkts med ett streck över strandlinjen.

Rimligen borde nu en rågångsgärdesgård och en grind över vägen ha satts upp här, men så blev det in­te. I stället lät man den gamla grinden vara kvar, den nystängda rågångs­gärdes­går­d­en fick sluta vid grin­dens södra grindstolpe. Troligen be­rod­de detta på att Rundberg bru­k­at val­la sina kor över sjö­strands­ängen när de skulle ut på skogen, den skog som Carlsson nu­me­ra var ägare av. Samma väg äm­nade han använda även i fortsättningen, men nu då kor­na skul­le över till den östra delen av hans ägo­skiften. En särskild punkt i protokollet meddelar att Carls­son lämnar sitt tillstånd till detta, men att ett led i gärdes­gården får Rundberg själv hålla.

Alternativet hade varit att valla korna utefter rågångsvägen. Men då hade de nog måst ledas med grim­ma. Sträckningen av gärdesgården tycktes väl just då rimlig och enkel, men kom tolv år senare att vålla trätor och stor osämja.

Gärdesgårdsdelningen bestämdes så, att Rundberg fick ansvara för stängning runt Källhag­en och Not­gården, samt av rå­gången den redan befintliga delen med början vid vattnet på La­du­gårdsvikens östra sida, vidare mellan sjöstrandsängen och Carlssons åkrar, grinden över väg­en, den nya gärdes­går­den fram till där vägen gör ett knä och vidare söderut ca 20 m.

Carlsson fick åtaga sig resten av rågångsgärdesgården fram till Sköthagen samt stängningen runt den­na. Rågången i Storängen delades i två delar, varav Rundberg åtog sig den norra del­en med grinden vid Norrviken och Carlsson resten.

Den beslutade vägen med början vid grinden till Källhagen, över de västra åkrarna, genom grind­en vid Lillängen ut mot skogen, förbi berget vid Djupviken och vidare fram till grinden vid Norrviken, delades i tre delar beroende på olika svårighetsgrad. Dessa tre delar delades i sin tur upp på de båda delägarna.

Den svåraste väg­sträckningen, den förbi berget vid Djupviken, uppmättes till 90 meter och en påle utmärkte början och slutet. Dessa 90 meter fick delägarna åta sig anläggning och under­håll av ge­men­samt. Del två av vägsträckningen utgjordes av vägen från grinden vid Källhag­en till grinden vid Lillängen, varav Rundberg tog den västra och Carlsson den östra delen med hälf­ten var.

Återstoden, som då enbart var väg över skogsmark, delades så att Rundberg åtog sig den väst­ra de­len förbi Djupviken och sedan 200 meter från den nuvarande rågångsgrinden och Carls­son resten fram till grinden vid Norrviken.

Dubbelmarkerad ( // // ): Gärdesgård som upplåtits till delning Enkelmarkerad ( / / ): Enskild gärdesgård Punktad linje (-●-): Grind

Västra åkerskiftet, gränsdragning och gärdesgårdar.

När allt detta var klart uppsattes en skriftlig överenskommelse i 11 punkter som reglerade när allt skul­le vara färdigt, var man hämtade fyllnadsmassor, hur och när flyttningshjälpen skulle er­läggas och annat liknande. Den sista punkten kom att få följande lydelse:

“Vid vägen utmed skifteslinien öfver gärdet upptage lotterne hvar på sin sida nödigt dike; Af Mat­jor­den på vägen, tage lotterne hälften hvar”.

Detta kom att leda till oenighet längre fram. Det gällde nya diken, grävda vid en gräns och in­te dit vat­tnet ville rinna. Tvisten kom att gälla om tillfredställande dränering ändå kunde er­hål­las.

När alla märken, pålar, rösen och stakkäppar satts ut, ansågs förrättningen avslutad, och alla pro­to­koll och separata överenskommelser underskrevs av båda delägarna, behörigen be­vitt­nat av gode­männen.

Arvodesräkningen för hela laga skiftet är mycket detaljerad och slutar på 486 Rd 68 öre. Så­lun­da upp­tas kostnaden för att även ange arealerna i tunnland och kappland till 16:32, kost­nad­en för att under­söka om Ersholmen och Adamsskären kunde ingå i skiftet belöpte sig till 54:osv. C. M. Rund­bergs 1/8 mtl betecknades i fastighetsregistret med Litt. A och J. M. Carls­sons 1/8 mtl med Litt. B. Vid en senare utförd omläggning av fastigheters beteckning kom Rundbergs del att kallas Björn­holmen 1:2 och Carls­sons del Björnholmen l :3. Det oskif­tade ¼ mtl ansågs ha varit Björnholmen 1:1.

En sammanfattning av ägarförhållandena under den tid Björnholmen var uppdelat på två äga­re visas på bilden nedan.