Lönnbergs dåliga affärer slutar i konkurs

De 8 rättegångarna mellan Lönnberg och Schildt hade dragit ut över en tid på nära två år, och dess­e­mel­lan hade en del annat hunnit hända. På våren 1800 drabbas Lönnberg av en all­varlig motgång. Den 24 april brinner boningshuset ned till grunden, jämte all hans lösegen­dom. Något försök till åter­upp­byggnad görs inte. Lönnberg saknar både förmåga och fram­för­allt ekonomiska resurser. Man får i stäl­let tränga ihop sig i den återstående byggnaden.

Lönnbergs misstankar om att Götherström inte särskilt helhjärtat ställer upp på den överens­kom­mel­se de tidigare gjort på källaren Tyska Lejonet, föranleder honom att ta ut stämning på Göther­ström till vin­tertinget den 13 mars 1800. I stämningen yrkar han ansvar för vanhävd av Björn­holm­en, redovis­ning för förskingrade lösören och för auktionsmedlen som deponerats hos länsman Fors­man, samt för res­kost­nader och andra utlägg han haft.

Götherström söker genast få en uppgörelse i godo och lyckas också. Man träffas den 3 mars och Lönn­berg erkänner återigen den protesterade dechargen genom påskrift på baksidan.

Likaså återkallar han stämningen till tingsrätten på liknande sätt och lämnar även ett skriftligt med­gi­van­de att Götherström får disponera de omtalade auktionsmedlen.

Nästa dag den 4 mars uppsöks kryddkrämare Thorell. Hos kryddkrämaren finns den Benck­ert­ska re­ver­sen på 1333 Rd, som Lönnberg lämnat i pant för ett lån på 600 Rd och som Göth­er­ström sedan be­lagt med kvarstad. Ur denna revers får Götherström nu lyfta de tidigare över­ens­komna 200 Rd. I och med detta finns inte så mycket kvar av Jacobinas förmögenhet. Med detta anser de att alla miss­hällig­heter dem emellan är uppklarade och de skiljs tillsynes som vän­ner.

Med tiden blir emellertid den skuldsatte Lönnberg alltmera trängd av fordringsägare och i akut be­hov av pengar. Till synes i ren desperation börjar han nu rättegångar både mot Palm­stedt och mot Göther­ström. Stämningarna inlämnas till sommartinget den 27 maj 1801, alltså drygt ett år efter upp­görelsen hos kryddkrämare Thorell.

I målet mot Götherström tar han återigen upp den muntliga överenskommelsen de träffat på källaren Tyska Lejonet den 12 november 1799. Till stöd för honom har hans vid det tillfället närvarande vän­ner nu lämnat en skriftlig redogörelse för vad som då blev sagt. I stämnings­an­sökan påstår Lönn­berg att inte något av Götherströms åtaganden blivit uppfyllt och fordrar där­för att få ersättning för de 83 Rd 16 sk han betalat till Schildt, att dechargen förklaras för ogiltig, att återfå de 200 Rd Göt­her­ström fick lyfta hos Thorell, att få disponera auktions­med­len och att få rättegångskostnaderna be­talda.

Gentemot detta kan Götherström visa upp de skriftliga intyg Lönnberg lämnat den 3 mars 1800 och även få stöd av vittnesmål från flera personer som varit närvarande hos krydd­kräm­are Tho­rell den 4 mars. Lönnbergs talan ogillas alltså, det enda han uppnår är 12 Rd i ersätt­ning för någ­ra felande in­ven­tarier på Björnholmen.

Lönnberg låter sig inte nöja med detta, utan överklagar till Södermanlands lagmansrätt. Dom av­kun­nas där den 7 juni 1802 och innebär ingen ändring av häradsrättens beslut, utom att Göt­her­ström till­er­känns 14 Rd 20 sk 2 rst i rättegångskostnader för Lönnberg att betala. Ett ytter­ligare över­klag­ande till Svea hovrätt resulterar bara i en ny dom den 22 april 1803 utan änd­ring av de båda före­gå­ende.

Av Palmstedt begär Lönnberg redovisning för hela den tid som denne varit förmyndare för Ja­co­bi­na, dels före hennes giftermål med Liebman, dels efter dennes död. Dessutom begär han ersätt­ning för den egendom, som Palmstedt genom bristande tillsyn inte kunnat förhindra att den av Roos, Lil­je­berg, Bille och inte minst av honom själv blivit förskingrad.

Genom en synnerligen vinklad tolkning av ordalydelsen i äktenskapsförordet mellan Palm­stedt och Liebman, anser han också att Palmstedt är ansvarig för de 2000 Rd av Jacobinas arvs­medel som in­ne­stod i Förmyndarekammaren, och vill ha denna summa utbetalad. Ytter­lig­are stämmer han pastor Strandberg och hans medhjälpare för att de obehörigt tagit befatt­ning med den Liebmanska kvar­låt­en­skapen. Pastor Strandberg kan emellertid visa intyg på att han handlat endast på Palmstedts upp­drag, och fritas därför från ansvar.

Palmstedt, som företräds av sitt ombud notarien Hammar, bemöter anklagelserna med en lång skrift­lig inlaga, vari noggrant redogörs för allt som förevarit under hans förmynderskap. Den eko­no­miska redo­visningen, 118 foliosidor hopbundna och försedda med sigill, inlämnas också.

Lönnbergs rättegångsbiträde, Niclas Brygger, anser att en genomgång av redovisningen kom­mer att ta minst ett par dagar, och vill därför låna akten till nästa ting, då han skall lägga fram eventuella an­märk­ningar. Så blir också rättens beslut.

Till hösttinget den 17 november 1801 lämnar Palmstedt endast en inlaga som meddelar, att om Lönn­berg inte är nöjd med redovisningen, så är Palmstedt beredd att svara upp vid nästa ting. Vid vinter­tinget 1802 företräds Palmstedt ånyo av notarien Hammar. Denne talar för Palm­stedts sak så väl, att Lönnbergs ombud, Brygger, inte kan göra annat än lämna målet till häradsrättens avgör­an­de. Palm­stedt frikänns på alla punkter. Lönnberg däremot måste betala rättegångskostnaden för pas­tor Strand­berg och hans medhjälpare, medan Palmstedt av hänsyn till Jacobina, som han tycker har det svårt nog ändå, avstår från liknande anspråk.

Vid hösttinget den 17 november 1801 förekommer ett annat mål, som kunde ha utvecklats i en int­res­sant riktning. Bonden Pehr Ersson i Mickrum hade nämligen stämt Lönnberg för till­grepp av 5 styck­en skötar som han lagt ut vid Mörholmen i augusti föregående år. Lönn­berg å sin sida stämmer Pehr Ers­son för olaga fiske. Vid rättegången hävdar Pehr Ersson att han lagt skötarna på den sida av Mör­holm­en, vars fiskevatten tillhör patron Levin, och att han därmed varit i sin fulla rätt. Lönnberg däre­mot menar att hela Mörholmen med omkring­ligg­ande fis­ke­vatten tillhör Björnholmen. Häri­ge­nom kom målet att handla om vem som äger Mör­holm­en. Häradsrätten uppskjuter målet till nästa ting, till vilket Lönnberg åläggs att in­stämma Musk­ös ägare och för egen del förse sig med lämpliga åtkomst­hand­lingar att åberopa. Dess­utom skall Pehr Ersson omedelbart återfå sina skötar.

Muskö ägare blev dock aldrig kallade. Sedan målet påropats vid två efterföljande ting, får hela sa­ken falla. Osäkerheten om vem som ägde Mörholmen kvarstod alltså. Löjtnant Cloos på sin tid hade så vitt vi vet inte protesterat mot att Mörholmen ritades in på Ludvigsbergs kart­or. Han kanske tyck­te att hol­men var rätt värdelös och att han hade tillräckligt med fiskevatten ändå.

För att ytterligare dammsuga alla möjligheter stämmer Lönnberg även de forna vännerna Lil­je­berg och Bille med begäran om redovisning för deras förvaltning. Även pigan Stina An­ders­dotter in­stäms, hon hade varit närvarande vid bouppteckningen den 16 juli 1798, och kun­de kan­ske ha gömt undan något. Ingen av dessa infinner sig till någon rättegång, och efter någon tid läggs målen ned.

Jämsides med ovan nämnda rättegångar försöker Lönnberg skaffa sig pengar på andra håll. Sålunda överenskommer han under år 1801 med major Axel Reuterskiöld vid Utö gruvor om leverans av 75 famnar ved för 100 Rd. Pengarna tar han ut i förskott, men av veden levereras bara 31 famnar året efter. Likaså lånar han vid samma tid 200 Rd av kamrer J. Branting med utfästelse att denne kan om han vill få hugga 200 famnar ved på Björnholmen som återbetal­ning av lånet. Då lånetiden på ett år förflutit, vill Branting ha sina 200 Rd. Lönnberg har na­turligtvis inga pengar, och Branting går då till Över­ståt­hållareämbetet med begäran att Lönn­berg skall bysättas till dess betalning skett. Troli­gen ha­de gamla bysättningshäktet (huset finns ännu kvar) vid Hornsgatan kommit i fråga. By­sätt­ning var ett sedan länge använt tvångs­medel mot tröga betalare, och ansågs särskilt verknings­fullt i fråga om väx­el­för­bind­elser. En enskild person fick dock inte släpa någon till häktet, utan be­slut om bysättning mås­te fattas av dom­stol eller annan excekutiv myndighet. Lagstiftningen om bysättning upphäv­des 1877.

Överståthållareämbetet granskar ärendet, samt hör de inblandade, Lönnbergs ombud Kam­mar­her­re Drufva samt motparten kamrer Branting. Drufva erbjöd ved som betalning, men Bran­ting vill ha pen­gar eftersom han inte behöver någon ved. På grund av de fumliga formu­leringarna i reversen kan han inte nekas detta, och Överståthållareämbetet ålägger därför Lönn­berg att omedelbart reglera skul­den med upplupen ränta, ”I annat fall hafwa Executions Betjenterne Andersson och Nordgren att thärföre hos Lönnberg anställa utmätning”.

Begäran om bysättning bifalls dock inte, emedan Branting inte hade lagsökt Lönnberg inom före­skri­ven tid efter förfallodagen. Rätt till överklagande i Svea hovrätt medges, men hov­rätt­en ändrar ingen­ting. Däremot vann Lönnberg lite tid.

För att ytterligare någon tid hålla sig flytande beslutar Lönnberg att arrendera ut Björnholm­en. Ar­ren­dator blir den i tidigare sammanhang omnämnda Sara Berlin, vilken också hade sin fordran på 700 Rd att bevaka.

Arrendekontraktet upprättas den 20 juli 1802 att gälla i fem år räknat från den l oktober. I kon­traktet stipuleras bland annat att Gumerus och Jacobina får bo inhyses hos mademoiselle Ber­lin i ett av rum­men, att skogen är undantagen från arrendet utom för nödig brännved, Lönn­berg har ju sina ved­affärer att tänka på, samt att fisket är gemensamt. Intressant är att i kon­trakt­et framskymtar, att viss del av are­al­en fortfarande var svedjeland på gammaldags sätt.

Lönnberg kommer småningom till insikt om att en konkurs är oundviklig. Det slutliga dråp­slaget drab­bar honom den 20 april 1803, då kronolänsman Anders Forsman belägger all 1803 års gröda med kvar­stad för obetalda skatter under tre år. Detta innebär allvarliga skafferi­be­kym­mer, inget hö åt krea­turen, ingen potatis till fisken, inget mjöl att baka av. Lönnberg läm­nar in sin konkurs­an­sö­kan den 5 maj 1803. Den stackars Jacobina slipper dock att uppleva det­ta, hon hade dött den 8 okto­ber 1802, 47 år gammal. Dödsorsaken uppgavs vara kolik. Någon bouppteckning gjordes aldrig.