Överenskommelsen mellan Lönnberg och Götherström

För allt detta fordrar Götherström en skriftlig friskrivning, en s.k. decharge, för att vara fri­tag­en från allt ansvar för sitt förmynderskap, samt dessutom en summa av 200 Rd. Om denna summa skall anses som vederlag för gjorda tjänster eller som muta, är väl oklart. Götherström får vid över­enskommelsen en revers på beloppet att lyftas hos handelsman Thorell av de hos honom inne­stå­en­de resterande med­len.

Den påtänkta resan till Björnholmen blir emellertid inte av. Kanske Götherström vid mera till­nyk­trad efter­tanke ville uppskjuta saken, att avhysa en arrendator kunde inte ske hur lätt­vindigt som helst. Lönnberg får också veta att Schildt vill ha 83 Rd 16 sk i ersättning för att frånträda arrendet. Vid tiden strax före jul hade Lönnberg kommit till övertygelsen att Göth­er­ström inte tänkte infria de gjorda över­enskommelserna. Han går därför till överståt­hållare­äm­betet och inlämnar en protest mot sin egen decharge till Götherström, samt även mot den ut­färd­ade reversen på 200 Rd.

Lönnberg fattar beslutet att själv försöka sätta sig i besittning av Björnholmen. De erforder­liga 83 Rd 16 sk till Schildt lånar han av sin gode vän lantmätaren Pehr Johan Peterson. Den­ne följer med till Björnholmen, mest för att se hur de 83 Rd skulle komma att användas. Den 22 december beger de sig åstad, och kommer så långt som till nämndeman Jan Jacobsson i Utlida, där de övernattar. Dagen där­på, som är dagen före jul­afton, fortsätter de till Vitså kvarn, eftersom de räknar med att det skall vara lättast att ta sig över till Björn­holmen däri­från. De anländer till Vitså i skymningen, och träffar där mjölnaren Olof Larsson. Honom lej­er de efter övertalning att ro sig över till Björn­holmen. Olof Lars­son vill inte göra detta en­sam, utan ber sin granne Jan Ersson, en 42-årig man, far till 4 barn och måg i torpet Sand­vik­en att följa med. Olof Larsson var väl bekant med Jan Ersson, eftersom denne tidigare varit dräng vid Vitså.

Sällskapet ror först till norra stranden av Vitsgarn och går över land till gårdarna vid Ö. Vits­garn, tro­ligen ligger det is i Fladen. Vid Ö.Vitsgarn träffar de bonden Lars Andersson, och ber honom föl­ja med till Björn­holmen därför att det nu har blivit mörkt och ingen av de öv­rig­a tror sig om att hitta vä­gen i mörkret. Dessutom måste en hel del matvaror och annan pack­ning hämtas i båten vid norra stran­den. De tar sedan Lars Anderssons båt och ror över till Björn­holm­en och knackar på hos Schildt, klockan är nu mellan 5 och 6 på kvällen.

Schildt tar väl emot dem och “undfängnade med bränwin”. Den medhavda packningen bärs in i ett annat hus ett litet stycke därifrån, där Lönnberg och Peterson ämnade övernatta. Hit sam­las små­ning­om alla, och Lönnberg omtalar sitt ärende samt lägger upp Schildts avgångs­vederlag på bordet. Schildt räknar pengarna, men lägger tillbaka dem på bordet och menar att Götherström bort vara när­varande, det var ju med honom han gjort upp om arrendet. Om detta blir det nu ordväxling, “ha­de Herr Capitainen blifwit ond och begynt ordkastas med Lönn­berg”. Sedan de övriga lagt sig i trätan, övergår det hela till handgripligheter.

Riktigt vad som hände kan väl inte helt utredas, de inblandade gav från varsitt håll olika ver­sion­er. Värst utsatt tycks Lars Andersson ha blivit. Kanske Schildt tyckte att han inte skulle läg­ga sig i vad han inte hade med att göra, eller så hade han under sin korta vistelse på Björn­holm­en redan hunnit bli osams med gran­narna. Hur som helst anser han att Lars Andersson skall ut genom dörren. Lars sätter sig till motvärn, och Schildt finner sig vara ensam mot fem. Han flyr själv ut genom dörren för att kalla husfolket till hjälp. Frun och döttrarna skyndar över till Lönnberg och hans sällskap och fort­sät­ter med trätan. Samtidigt be­finner sig på går­den soldaten vid Göta garde Jan Löfling och gruv­arbeta­ren Johan Carlsson från Utö. Dessa båda är i källaren sysselsatta med att tömma ur några säckar pota­tis. De till­kallas nu av Schildt som för­stärk­ning, tillsägs att vänta utanför medan han själv går in. Brå­ket tar genast ny fart så att det hörs ut på gården och strax efter kommer Schildt ut med sina fruntim­mer, “skolandes Lars Andersson härunder stampat i golfet med utlåtelser til Schildt, hans Hustru och döttrar. Ni ert förbannade hyde, pack och koner skola ut allesammans, ty det är Con­sul­ens rum”. Fruntimren gick inte heller helt oskadda ur striden, de lär ha knuf­fats mot möb­lerna un­der tu­multet i den trånga och överbefolkade stugan. Lönnberg intar under hela upp­trä­det en rädd­håg­ad hållning, över­talar sedan enträget de övriga att stanna kvar över natten. De går mot­vil­ligt med på detta, de hem­ma­varande är säkert ängsliga att det hänt dem något då de inte kom­mer hem. Innan de går till vila läg­ger Lönnberg hake på dörren ifall Schildt skulle kom­ma till­baka.

Olof Larsson, Lars Andersson och Jan Ersson ger sig av tidigt följande morgon som är jul­aft­on. Lönn­berg och Peterson stannar inne på sitt rum hela dagen, men påföljande dag, jul­dagen, blir de inbjudna till Schildt, vars ilska nu lagt sig. Under fortsättningen av jul- och nyårshelg­en umgås de på vänskap­lig fot, och firar sekelskiftet tillsammans. Peterson till och med bor hos Schildt, och stan­nar till efter tret­tondagen. Man firar även ett bröllop, på nyårsdagen gift­er sig Schildts piga Stina Olsdotter med gruvarbetaren Johan Carlsson.