Nästa

TIDEN EFTER 1920

I fortsättningen kommer berättelsen att bli mera knapphändig beträffande de personer som levat och bott på Björnholmen och i stället mest handla om ändringar i ägarförhållanden, av­styckningar av mark o dyl. En orsak till detta är att uppgifter om nu levande eller för inte så länge sedan avlidna personer behandlas restriktivt av myndigheter och arkiv. Man brukar tala om “sjuttioårsgränsen”.

Björnholmen 1:7

Grosshandlare Axel Levin hade i och med köpet av hemmanet, som sedan major Tornbergs tid kal­lats Björneborg, dragit sig tillbaka från affärerna och levde nu som vad man kunde kal­la förtids­pen­sio­när på Björnholmen.

Jorden var utarrenderad och man hade tidvis tjänstefolk i det egna hushållet. Paret hade inga egna barn. År 1937 beslutar han sig för att sälja gården och flytta till ett nytt hus han låtit byg­ga mera centralt uppe på Muskö.

Köpare var disponent Sven Herzog och direktör Erik Sellman som gemensamma ägare. Köpe­kon­trak­tet är daterat den 16 juli 1937 och försäljningen avslutades med ett köpebrev den l augusti.

Tillträdet räknades från denna dag. Köpesumman var 32.500:- kr, varav 27.500:- kr för mark och bygg­nader och 5.000:- kr för inventarier.

Möbler och husgeråd undantogs dock från inventarierna. Dessutom förbehöll sig Levin rätt att bo kvar till den l februari 1938 och att under den tiden få vissa naturaförmåner såsom bränn­ved, mjölk och po­tatis till hushållet mm.

De nya ägarna inledde med omfattande renoveringar av bostäderna, som dock endast använ­des på som­marsemestrar och annan fritid. Jordbruket sköttes som tidigare av arrendatorer.

Under krigsåren 1939-45 utfördes utstämpling och avverkning till brännved på hela skogen.

Redan i samband med köpet av fastigheten, hade de nya ägarna fått klart för sig att fiske­vatt­net for­mellt sett endast var delat i två delar i enlighet med det 1882 utförda laga skiftet.

För att utröna vad som möjligen kunde göras för att få fiskevattnet delat efter stränderna lät de Alratzs advokatbyrå göra en genomgång av tillgängliga handlingar i Stockholms läns lant­mät­eri­kontor och i lantmäteristyrelsens arkiv.

Advokatbyråns PM är daterat den 7 oktober 1937. En ytterligare utredning utfördes av ad­vo­kat­en Carl Cederlund den 28 augusti 1942. Hans rekommendation blev att begära laga skifte av fiske­vatt­net för att se hur berörda myndigheter skulle reagera.

Sven Herzog och Erik Sellman lämnade den 2 november 1942 in en ansökan om laga skifte. Den 31 maj 1943 infann sig distriktslantmätare Oscar Eriksson för att verkställa skiftet. Till­kallade gode män var Ragnar Karlsson från Bjurshagen och Gustav Larsson från Utlida. Efter sedvanlig genomgång av förrättningsmännens behörighet, pålysning och kallelse till för­rätt­ning mm, fick sökandena Herzog och Sellman lägga fram sina synpunkter.

Sökandena förklarade att avsikten med förrättningen var att få avgjort om fisket skulle anses vara skif­tat eller samfällt.

Om förrättningsmännen ansåg att fisket var samfällt, yrkade de på laga skifte.

Själva hävdade de att det var skiftat, och stödde sig därvid på de utredningar de låtit göra, samt på ett intyg från Axel Levin, den ende nu levande av delägarna vid 1920 års laga skifte. I intyget meddelar Levin, att lantmätaren tillfrågat skiftesdelägarna om fisket också skulle skif­tas. Alla närvarande hade därvid varit eniga om, att detta var onödigt, då man sedan tid­ig­are haft som praxis att var och en fiska­de under sin egen strand. Lantmätaren svarade då att efter­som alla var överens på denna punkt, var den onödig att ta till protokollet.

Anna Hellström, som representerade Björnholmen 1:8, instämde i detta, medan Ernst Rund­berg, rep­resenterande Björnholmen l :9, hade en avvikande mening. Han hävdade att skiftet 1882, fast­ställt av ägodelningsrätten år 1884, och sedan aldrig ändrat, fortfarande ägde tillämp­ning.

Förrättningsmännen hade nu att utföra en sådan utredning som föreskrivs i jorddelnings­lag­ens kapitel 4 och som skall föregå beslut om skifteslagets omfång samt tillstånd till skifte.

Lantmätaren meddelade att till nästa sammanträde två dagar senare skulle utredningen vara ge­nom­förd.

Den 2 juni träffades parterna ånyo, och utredningen lades fram. I denna påtalas att 1882 års för­rätt­nings­män inte lämnat någon ägobeskrivning (olika notvarp, ståndkroksplatser, nät­läg­g­ningar mm) ej heller gradering av dessa (hur stort utbyte olika fiskeplatser kunde för­vän­tas ge i förhållande till var­an­dra) något som alltså bort finnas med i deras protokoll.

I 1920 års skiftesprotokoll omnämns fiskevattnet inte alls, och enligt utredningen beror detta på att skiftesdelägarna då ansett att fiskevattnet redan var delat och att sedan dess hade var och en fiskat un­der sin egen strand. Med stöd av detta gav förrättningsmännen sitt utlåtande:

tillstånd till laga skifte beviljades inte, vad man muntligt överenskommit år 1920 fick gälla i fort­sätt­ningen också.

Efter kriget, under de senare åren på 1940-talet, lät ägarna uppgöra en styckningsplan till fri­tids­tom­ter för hela fastigheten. Denna plan blev dock i sin första version inte godkänd av myn­digheterna. Bl a var Käringholmen, som nu är så populär som natthamn för fritidsfolket, tänkt att bli en egen fri­tids­tomt.

Sedan planen reviderats enligt myndigheternas anvisningar och påpekanden blev den dock god­känd.

Innan någon försäljning påbörjats reagerade dock försvarsmakten. En så omfattande fritids­be­byggel­se ansågs olämplig med hänsyn till närheten till marinens anläggningar vid Märs­garn.

Lösningen på detta blev att Fortifikationsförvaltningen inköpte hela fastigheten. Köpebrevet är daterat den 8 december 1950 och köpesumman var 225.000:- kr. De tidigare ägarna bodde någon tid kvar på fastigheten, nu som kronans hyresgäster.

Björnholmen 1:4, 1:5 och 1:10

För att utöka sina domäner med ett eget fiskevatten, köpte grosshandlare Axel Tollén den 2 ju­ni 1924 Mörholmen av dåvarande ägaren Aktiebolaget Hem på landet. Ön hade av lantmät­are tidigare kartlagts och uppmätts till l,38 hektar och såldes nu för l.200:- kr.
Axel Tollén dog den l januari 1928 vid 57 års ålder och bouppteckning upprättades den 31 mars sam­ma år. Makarna hade inga egna barn och arvet gick därför odelat till den efter­levan­de änkan Sigrid Tollén, född Hansén. Hon bodde sedan om somrarna på Björnholmen tillsam­mans med sin foster­dot­ter Rosa Ohnsorg, som kommit till familjen som krigsbarn från Öster­rike under första världskriget.

Den 10 december 1939 dör Sigrid Tollén, 73 år gammal. Fosterdottern Rosa var nu gift med lek­torn Franz Schinzel, även han av österrikiskt ursprung. Genom testamente tillföll fastig­het­erna på Björn­holmen dessa makars son Edvard, född den 29 maj samma år.

Makarna Schinzel bodde i Malmö, men använde Björnholmen som sommarnöje fram till höst­en 1951, då de under hot om expropriation tvingades sälja till Fortifikations­förvaltningen.

Denna myndighet hade som tidigare nämnts förvärvat Björnholmen 1:7, och ville inte ha en en­klav i privat ägo inom sina domäner.

Tomtområdet hade i april 1949 värderats till 28.000:- kr och byggnaderna till 18.000:- kr, till­sammans 46.000:- kr.

Säljarna fick godta en köpeskilling på 50.000:- kr. Köpet godkändes i försvars­departe­mentet den 25 januari 1952 och lagfart beviljades den 20 februari samma år. Fortifikationsförvaltningen ha­de inget intresse av att även förvärva Mörholmen, och därför kvar­står den fortfarande i Ed­vard Schinzels ägo. Ön har dock inte åsatts något taxeringsvärde.

Under de senare åren, fram till nutid, har bostadshusen varit uthyrda till fritids­bostäder. Ut­hyr­ningen administreras av Marinkommando Ost och hyresgästerna ha alla någon anknytning till marinen.

År 1978 ansökte Fortifikationsförvaltningen om sammanläggning av ett antal fastig­heter. Ef­ter veder­börlig handläggning av ansvariga myndigheter registrerades samman­läggningen den 17 decem­ber 1980. Björnholmen 1:4, 1:5, 1:7 och 1:10 är bort­tagna ur fastighetsregistret, var­med halva Björn­holmen numera tillhör Vitsgarn Östra 1:11.

Björnholmen 1:8

J.M. Carlsson hade när han byggt nytt och flyttat till platsen kallat den Östergården. Den se­na­re äga­ren C.J. Bergh döpte den till Sofieberg efter sin hustru. J.F. Pettersson var oint­res­se­rad av namn­giv­ning och lät sådant bero. Båda namnen har sedan använts om­växlande, på den ekono­miska kartan står det dock Sofieberg. J.F. Pettersson yngsta dotter Elsa dog år 1918, den äldre dottern Anna gifte sig samma år med Frithiof Hell­ström från Hyttan.

Petterssons svärfar Carl Johansson dog år 1927, själv avled Pettersson 1931 och hans hustru Fredrika 1933.

Genom arv gick nu fastigheten till enda arvingen dottern Anna och hennes man. De bebodde och bru­kade gården fram till Frithiof Hellströms död år 1970. För att kunna genomföra ett arvs­skifte begärdes avstyckning av norra delen av fastigheten. Lantmäteriförrättningen ut­för­des på hösten 1970 och grän­sen mot stamfastigheten lades i huvudsak utefter den befintliga vägen mellan Djup­viken och Norr­vi­ken. En karta upprättades i samband härmed som visas på nästa sida.

Det avstyckade området har en areal av 9,8850 hektar, inom området fanns också ett mindre fritidshus uppfört 1962.

Avstyckningen fastställdes av överlantmätaren den 30 september 1971 och den nya fastig­het­en fick fas­tighetsbeteckningen Björnholmen 1:13. I taxeringssammanhang betecknas den som jordbruks­fas­tig­het, varför avstyckningen på sätt och vis fått karaktär av hemmans­klyv­ning.

Vid det efterföljande arvsskiftet den 16 november 1971 tillföll Björnholmen l:13 sonen Tor Hellström, sonen Sture Hellström ärvde Björnholmen 1:8 medan änkan Anna Hell­ström be­höll all övrig egendom jämte intecknad rätt att kvarbo på Björnholmen 1:8. Anna Hellström dog 1979. De sista åren vistades hon på ålderdomshemmet i Västerhaninge.

Karta över fastigheten Björnholmen 1:13

Björnholmen 1:9

Fastigheten har sedan den bebyggdes kallats för Ängsbacken. Sedan Ernst Rundberg köpte den 1921, inträffade inga förändringar förrän 1943. En tid dessförinnan hade ett område vid stranden intill åkrarna i Norrvreten upplåtits till fritidshusbebyggelse.

Två hus uppfördes där av Gunnar Hallberg och John Karlsson. Den 4 augusti 1943 upp­rätta­des ett kö­pe­kontrakt med huvudsakligt innehåll att ett markområde om ca 5.000 kvm för­sål­d­es till de båda fri­tidshusägarna gemensamt. Områdets gränser skulle bestämmas senare ge­nom lantmäteriförrättning.

Denna utfördes den 23 november 1945 av distriktslantmätaren Oscar Eriksson. Området upp­mättes till 0,4520 hektar, varav hälften åkermark och hälften avrösningsjord.

Råmärken utsattes och en karta, se nästa sida, upprättades. Till köpekontraktet fogades ett tillägg där köpare och säljare förklarade att köpekontraktet avsåg just det område som av­styck­ats.

Med det avstyckade området följer dels vattenområde utanför dess strand efter gränser som emot stamfastigheten utgöres av förlängningen av landgränsen åt nordväst och i övrigt regleras av bestämmelserna i 1 I Kap. 4§ jordabalken och dels fisket inom nämnda vattenområde
 


Avstyckning från Björnholmen 1:9 den 23 november 1945.

Den 18 december 1945 inlämnades protokoll från förrättningen till överlantmätaren för fast­ställelse­prövning. Vid denna  granskning av förrrättningen framkom att ett fel hade begåtts, lant­mätare Eriks­son hade inte observerat att det enligt lantmäterihandlingarna från 1920 var ut­stakat en väg utefter sjö­stran­den.

Denna väg ingick i den mark som avsatts för skiftesdelägarnas gemensamma behov och kunde allt­så inte ingå i avstyckningen. Lantmätaren medgav att felet var hans, men att det delvis kun­de förklaras av att vägen inte var byggd, den fanns endast på kartan.

En ny lantmäteriförrättning måste nu begäras med avsikt att genom ägoutbyte få vägens sträck­ning fastställd. Lantmätare Eriksson påbörjade förrättningen den 21 oktober 1946 och kallade var ägarna till Björnholmen 1:7 Erik Sellman och Sven Herzog, till Björnholmen 1:8 Anna Hellström och till Björn­holmen l :9 Ernst Rundberg jämte två gode män, Ragnar Karls­son och Sigge Eriksson.

Efter sedvanliga preliminärer övergick man till sakfrågan. Vid besiktningen av marken kon­sta­terades att en sträckning enligt skifteskartan dels fordrade sprängningsarbeten dels en för­läg­gning över en sträcka med sank mark i sjöstranden.

Att förlägga vägen runt åkrarna i Norrvreten skulle innebära en längre vägsträcka och större anlägg­ningskostnader än en förläggning enligt skifteskartan. Förrättningsmännen kom fram till att bästa sträck­ningen var utefter åkerkanten på åkrarnas västra sida. En karta upprättades med vägens gamla och nya sträckning inritad.

Någon ersättning till någondera parten med anledning av ägoutbytet skulle inte utgå. För­rätt­ning­en fastställdes av ägodelningsrätten den 27 december 1946.

Ändring av samfälld väg

Beträffande avstyckningen av tomten gick det nu att börja om från början. Överlantmätaren begärde i skrivelse till Södertörns domsagas ägodelningsrätt att den ursprungliga förrätt­ning­en från november 1945 måtte undanröjas.

Beslut om detta träffades i ägodelningsrätten den 28 maj 1947. Därpå ansöktes om ny lant­mät­eri­för­rätt­ning den l april 1949, och denna försiggick den 9 augusti.

Allt var egentligen redan klart, råmärken fanns utsatta, vad som behövde göras var ett tillägg till tilläg­get i det ursprungliga köpekontraktet där parterna betygade att det område i det ur­sprun­gli­ga köpekon­traktet där parterna betygade att det område som avsågs i köpekontraktet var iden­tiskt med det område som dagens lantmäteriförrättning omfattade.

En ny tomtkarta upprättades med den samfällda vägen inritad (se karta). Genom denna väg min­skade den ursprungliga arealen från 0,4520 till 0,4325 hektar. Avstyckning fastställdes av över­lantmätaren den 3 november 1949 och fick då registerbeteckningen Björnholmen 1:11.

Karta över fastigheten Björnholmen 1:11

Lagfart på fastigheten beviljades de båda ägarna den 18 januari 1950.

År 1965 beslöt de att dela tomten och begärde därför lantmäteriförrättning om avstyck­ning. För­rätt­ningen avslutades den 8 oktober 1965 och innebar att en ny fastighet Björn­holmen 1:12 avstyckades från Björnholmen 1:11. Den förra fick en areal av 0,2100 hektar och beboddes av Gunnar Hallberg, den senare en areal av 0,2225 hektar och beboddes av John Karlsson.

En ny karta upprättades, (se bild), och fastställdes den 3 mars 1966. Fortfarande var de dock samfällda ägare och trots att delning genomförts ägde den ene hälften av den andres fastighet.

John Karlsson dog år 1977 och efter hans död ändrades detta. John Karlssons dödsbo sålde hälf­ten av Björnholmen 1:11 till Gunnar Hallberg, och denne i sin tur sålde hälften av Björn­holm­en 1:12 till John Karlssons änka Greta Karlsson.

År 1979 sålde Gunnar Hallberg Björnholmen 1:12 till Ulf Flyckt, en dotterson till Ernst Rund­berg. Sam­me köpare har sedemera år 1989 även förvärvat Björnholmen 1:11.



Karta över fastigheten Björnholmen 1:11 och 1:12.


Ernst Rundbergs maka Olly Rundberg dog år 1966 och själv dog han 1977. Björnholmen 1:9 ägs se­dan dess av sterbhuset.

En översikt av ägoförhållandena 1920-1994 finns i nästa avsnitt.


Nästa