1850-TALET

Magnus Magnusson och timmerhuggningen

Brita Lena Öhman å sin sida valde att inte försöka sköta jordbruket själv. Efter mannens, Jan Hen­ric Sundbergs död 1844, arrenderade hon året därpå ut jordbruket till Magnus Magnusson på Ö. Vits­garn. Denne var den här tiden en man på 27 år, gift med den två år yngre Anna Pers­dotter och de hade två små barn, Greta Lovisa och Lars Erik. Några år senare fick de yt­terligare en dotter, Anna Stina. Magnus Magnusson var född på Ö. Vitsgarn och bodde där hela sitt liv, han dog 1897.

Som tidigare berättats valde man vid skiftet av skogsmarken på sommaren 1845 vid del­ning­en av den östra skogen att för rättvisans skull märka ut 25 timmerträd på en av skogslotterna. Des­sa skulle till­falla den som fick den andra lotten, och därigenom ansågs båda lotterna vara lika i värde.

De aktuella träden fanns i en sammanhållen grupp ute vid östra udden på Björnholmen. Skif­tet hade vid lottningen tillfallit Anna Stina Rundberg medan de 25 träden tillföll Brita Lena Öhman.

Enligt överenskommelse vid skiftet hade hon att avverka dem inom 5 år. Dessa timmerträd sål­de Brita Lena på rot till sin arrendator Magnus Magnusson. På vintern 1847 försiggick av­verkningen, och mot mitten av mars återstod ännu 5 träd att fälla. Det var ännu full vinter, vår­en kom sent det året, ännu i slutet av april föll det snö.

Till hjälp vid avverkningen hade Magnus Magnusson sin broder Anders och fadern Magnus Lars­son. Måndagen den 22 mars ämnade de fälla de återstående träden.

Det rätta förhållandet beträffande vad som nu skedde kan inte säkert fastslås. Antingen var det så, att de vid granskning av de återstående 5 träden tyckte att dessa såg skrala ut och att någ­ra andra ett stycke längre bort var mycket bättre. Det ena trädet som det andra, det borde väl inte vara så viktigt, bara det totala antalet blev rätt. Eller också var det så, att de blivit för­villade av märkningarna på trä­den. Vid skiftet av skogsmarken hade man nämligen vid värd­ering och gradering av marken bläck­at på träden här och var efterhand som olika om­råden ge­nomgicks. För att särskilja de 25 tim­mer­trä­den hade Anna Stina Rundberg senare försett des­sa med en särskild märkning med krönyxa.

I området kunde det alltså finnas träd med både krönmärkning och bläckning, träd med enbart krön­märk­ning, träd med enkel bläckning och träd utan någon märkning alls.

Statdrängen Anders Ahlgren var den här dagen sysselsatt med att hugga famnved i närheten av plat­sen där Magnussönerna avverkade timmer. Han hade av Anna Stina Rundberg fått an­vis­ning på vilka de 25 timmerträden var, och troligen var det han som rapporterade till Anna Stina vad som höll på att ske. Hon begav sig genast till skogen och där levererade hon en skur av ovett över de tre timmer­hug­gar­na.

Dessa tog så illa vid sig, att de några dagar senare lämnade in en stämning på Anna Stina för äre­kränk­ning. Hon hade “kallat dem tjufvar, tjufpack och vackra burfåglar”. Anna Stina å sin sida tog ut en genstämning, där hon hävdade att hon varit i sin fulla rätt att kalla dem tjuv­ar och yrkade dess­utom ersättning för åverkan enligt tingsrättens stadgande av den 28 maj 1833.

Målet togs upp vid 1847 års sommarting. Magnussönerna medgav då att de huggit två tallar på Anna Stina Rundbergs skog, men påstod samtidigt att det skett av misstag.

Dessutom lämnade de in en försvarsskrift där slutet lyder: “Och iag då råckade att hugga 2ne vilse genom hens märkning. Och då vid sama tillfäle kom Enkan Rundberg och kalade fle­ra vit­nen ut­gju­tande en hel hop ovet och deri Tjufvar. Som vi nu yrkar att hon Inför dom­stol­en må­te bevisa oss. Så det hon ej gitar göra hanhåler vi att hon måte efter lag der före dö­mas och tillicka skafa ett mun lås till en annan gång att så väl vi som flera måte blifva fred­ade”.

Anna Stina Rundberg yrkade för sin del ersättning för åverkan med 6 Rd 32 sk enligt tings­rätt­ens ti­di­gare stadgaden från 1833.

Genom ett flertal vittnesmål blev nu utrett och lämnat obestritt, dels att två tallar fällts som in­te till­hör­de de 25 timmerträden, dels att Anna Stina Rundberg varit ovettig och kallat Mag­nussönerna för tju­var och tjuvpack.

För en rätt bedömning av målet ville tingsrätten emellertid ha ett intyg om värdet av de två tallarna, och uppsköt därför målet till nästa ting, till vilket Anna Stina måste skaffa fram ett sådant intyg.

Besiktningen av stockar och stubbar utfördes av nämndeman Eric Ersson, varvid befanns, att av den första tallen var stubben 24 tum, två stockar hade tagits ut, båda 9 alnar långa, den min­dre med topp­mått 13 tum. Av den andra tallen var stubben 21 tum, även här två stockar om 8 alnar och med topp­mått 17 respektive 14 tum. Tillsammans värderades detta till 6 Rd Bco.

Vid hösttinget i oktober 1847 företedde Anna Stina Rundberg detta intyg och dessutom en räk­ning på rättegångskostnader på tillsammans 16 Rd 25 sk för dagtraktamenten och skjuts till tinget, lösen för stämning och domstolsutslag mm.

Magnussönerna bestred Eric Erssons intyg, och fordrade att han skulle gå ed på riktigheten, var­för må­let uppsköts ännu en gång.

Eric Ersson befanns vara sjuk vid vintertinget i februari 1848 och förhindrad att inställa sig; vid som­martinget i maj samma år meddelades att han var död. Tingsrätten fick då ta ställning till målet i det skick det befann sig. Magnussönernas ansvarsyrkande för ärekränkning ogill­ades, Anna Stina an­sågs ha haft rätt att kalla dem tjyvar. Det befanns vidare att Anna Stina till­varatagit stockarna för egen del, var­för Eric Erssons värdering lämnades utan avseende. Där­emot blev Magnussönerna döm­da enligt en all­män paragraf om åverkan i skog till 6 Rd 32 sk Bco i böter, treskiftes mellan kro­nan, hära­det och mark­ägaren. Därutöver dömdes de till 6 Rd 32 sk i böter till kronan och häradet hälf­ten till vardera en­ligt häradsrättens förordnande från 1833. Ytterligare dömdes de att ersätta Anna Stina Rund­bergs rät­te­gångskostnader, vilka dock jämkades till 13 Rd 16 sk samt ersättning till vittnena med 5 Rd.

Så här på avstånd kan man undra om saken var värd så mycket bråkande, förlust av grann­säm­ja, re­sor till fyra ting mm. Med litet god vilja borde i stället alltsammans ha kunnat ord­nas upp ute i sko­gen mån­dagen den 22 mars 1847 i stället för vid tinget i maj 1848..

Tvisten om Mörholmen

Samma år, på hösten 1848, blev frågan om äganderätten till Mörholmen åter aktuell. Anled­ning­en var, att Anna Stina Rundberg släppt fyra kor på bete där under några dagar i början på juni.

Patron Levin på Ludvigsberg tyckte att detta var anledning och tillfälle att nu och en gång för alla få frågan om äganderätten till Mörholmen utredd. Han lämnade därför in en stämning på både Anna Stina Rundberg och Brita Lena Öhman, där han begär att de skall styrka sin lag­liga rätt till holmen.

Målet togs upp vid hösttinget den 4 oktober 1848. Patron Levins talan fördes av länsman Nor­man, Brita Lena Öhman hade uppdragit åt sin bror, fjärdingsman Per Erik Öhman att sva­ra för henne, me­dan Anna Stina Rundberg inställde sig personligen.

Länsman Norman inledde förhandlingarna med att förklara, att patron Levins egentliga avsikt med rättegången var att bli tillerkänd äganderätten till Mörholmen. Anna Stina Rundberg med­gav att hon låtit fyra kor beta på Mörholmen några dagar i juni, men ansåg sig ha rätt till detta därför att holmen fanns upptagen på 1699 års karta som tillhörande Björnholmen. Dess­utom hade hon även tidigare, fast det var för 14 år sedan, opåtalat haft kor på bete där. Fisket där­emot, hade hon utnyttjat årligen, men bara på Björnholmssidan av holmen, Muskösidan hade hon lämnat åt Musköborna.

Någon kopia av 1699 års karta hade hon inte med sig, men däremot 1824 års storskifteskarta och 1845 års karta över delning av skogsmarken. På den förra kartan fanns inte Mörholmen med, men där­emot på den senare där den är upptagen som samfälld mark tillhörande ägarna av Björnholmen gemensamt.

Patron Levin hade försökt förutse hur Björnholmsänkorna kunde komma att föra sin argu­ment­ering, och därför försett länsman Norman med ett omfattande material. Först den stora kar­tan över Lud­vigs­bergs ägor, som lantmätare Boding upprättat åren 1772-73, och till denna ett särskilt intyg från lant­mäteri­kontoret att holmen fanns med på kartan som tillhörande Lud­vigsberg.

Att vederlägga 1845 års karta över skogsskiftet var lite bekymmersammare för där fanns ju Mör­hol­men inritad, men lantmätare Stenberij hade vidtalats och lämnat följande intyg:

Om gummorna vid Tinget åberopa min Charta till skäl för sin eganderätt, så är det blott att näm­na det­samma som jag sade i vintras åt Patron Levin, neml. att jag vid Björnholmen, enl. Egarnes önskan, gjorde sämjedelning, och således i afseende på delningen, var blott verk­stäl­lan af gummor­nas över­ens­kommelser, samt egde ej rättighet att tillkalla egarna från an­gräns­ande ställen för att reg­lera rågång­arna. I följe häraf kan min Charta, i afseende på rå­gångs­tvister, ej ega något vits­ord. Dessutom har Mörholmen blifvit som samfällig tillagd gum­mor­na, och således förlusten af hol­men rubbar ej deras skifte”.

Utöver detta var Norman försedd med ytterligare 9 intyg, som alla lästes upp inför rätten. Bland dem var de intyg som införskaffades redan i samband med storskiftet 1824, och därtill ytter­lig­are 4 nya.

De nya intygen är alla daterade mellan 1847 och vintern 1848, alltså innan Anna Stina Rund­berg lät sina kor beta på Mörholmen, vilket tyder på att intygen föranletts av skiftet av skogs­marken 1845. Som exempel kan anföras ett av intygen utfärdat av Nils Bjurholm vid Göt­äng­en:

Jag vill ärmed till kenna gifva, hvad som vaktmästaren L. M. Runnberg sade medan han lef­de, an­gå­en­de Mörholmen; han trodde sig hafva del j denna holma, och han sade, att han ad­de honom på sin Charta, med samma färg som på Ludvigsbergs, men han trodde sig icke vi­da­re där om strida, och sa­de att gamla Åkerman som war på biörnholmen förut har gifvit sin del efter i mörholmen till Ludvigs­berg; om detta kan jag intyga och edeligt bevisa om så for­dras”.

Inför denna mängd av intyg gav fjärdingsman Öhman upp helt och hållet och avstod från alla an­språk på Mörholmen. Anna Stina Rundberg däremot stod på sig och begärde att få målet upp­skjutet, dels för att visa fram 1699 års karta, dels för att inkalla vittnen.

Länsman Norman bestred detta och ansåg att äganderätten till Mörholmen nu var till fullo klar­lagd och begärde att målet skulle avgöras omedelbart. Enligt rättegångsbalken kunde dock Anna Stina Rundberg inte nekas uppskov för att anskaffa ny bevisning, och målet ut­sattes där­för till för­nyad hand­läggning vid nästa ting.

Vid vintertinget den l februari 1849 företräddes Anna Stina Rundberg av arrendatorn L. E. Berg i Dy­viks­torp, medan Brita Lena Öhman uteblev och inte heller hade sänt någon i sitt stäl­le.

Berg hade inte mera att komma med än kartan från 1699, samt ägoförteckningen till skogs­skif­tes­kar­tan. Några vittnen hade Anna Stina Rundberg inte heller varit i tillfälle att inkalla, och Berg an­höll där­för om ytterligare uppskov med anledning av detta.

Länsman Norman ansåg att 1699 års karta borde man inte ta någon hänsyn till, eftersom Mör­holm­en inte fanns med i den beskrivning som hörde till kartan. I övrigt hänvisade han till Sten­berijs in­tyg, till Ludvigsbergskartan och till vad som sagts vid förra tinget.

Något motvilligt gick tingsrätten denna gång med på att bevilja detta uppskov. Anna Stina Rund­berg fick ännu ett tillfälle att till nästa ting inkalla vittnen, men detta var sista möj­lig­het­en, om den inte ut­nyttjades hade hon förlorat sin talan.

Anna Stina Rundberg lät sig företrädas av Berg i Dyvikstorp även vid sommartinget 1849. Brita Lena Öhman däremot inställde sig personligen och förklarade genast, att hennes bror fjär­dingsman P. E. Öh­man inte alls haft några befogenheter eller hennes medgivande att läg­ga ned alla anspråk på Mör­holmen så som han gjort vid första rättegångstillfället.

Härefter följde vittnesförhör. Patron Levin hade kallat tre vittnen. I ungefär liknande vänd­ning­ar kom vittnena fram till att det alltid varit tvist om vem som ägde Mörholmen, att Lud­vigs­berg ut­nytt­jat sko­gen på holmen och att Musköborna fiskat på södra och Björn­holms­bor­na på norra sidan.

Svarandesidan hade för sin del fem vittnen. Två av dem hade haft tjänst som pigor hos Olof Lätt­ström på 1810-talet, och de uppgav att Lättström ansett sig äga halva Mörholmen (Åker­man ägde i så fall den andra halvan) och att han utnyttjat fisket på norra sidan. Det tredje vitt­net hade varit dräng hos Pär Söderholm och lämnade ett liknande vittnesmål. De övriga två in­tygade att fisket va­rit gemensamt.

Änkorna hade dessutom lyckats spåra upp en person som tycks ha varit med redan på Gume­rus Lönn­bergs tid. Per Ersson i Landberga lämnade ett intyg där det bl a står ”Att då jag var i Westra Witts­garn emellan 45 och 50 år sedan, då drog vi not vid Mörholmen och lämnade der­före lottfisk till Björn­holmen. Äfven fiskade Ludvigsbergs torpare vid samma holme, men någon tvist därom hördes intet af”.

Sedan parterna i sina slutpläderingar båda ansett sig vara enda ägare till Mörholmen och att mot­par­tens talan borde ogillas, hade tingsrätten att ta ställning och försöka fälla en rättvis dom.

I utslaget meddelar rätten först att den ogillar den invändning Norman haft mot att Brita Lena Öh­man återtar den frånsägelse på Mörholmen hennes bror gjort för hennes räkning.

Vidare, hvad angår hufvudsaken, så och ehuru Käranden genom företeende af en åren 1772 och 1773 af Landtmätaren Gabriel Boding uprättad charta och dertill hörande Protocoll, hvar­i Mör­hol­men finnes uptagen under samma taxeringsnummer som de under Ludvigsberg hör­ande hemma­nen Torpa och Rummets gemensamma skog, sökt visa, det han skulle vara en­sam egare till nämnda hol­me; likväl och då samma charta ej är med fastställelse eller be­skrif­ning försedd, hvadan den­sam­ma ej kan fullt lagligt vitsord tillerkännas, och holmen dess­utom finnes färglagd å en år 1699 upprättad år 1808 af­ritad med fastställelse icke försedd char­ta öfver Björnholmen samt de i målet hörde vittnen intygat att egarne till Muskön och Björn­holm­en gemensamt be­gag­nat fisket omkring samma holme samt tidtals äfven det å holm­en va­rande obetydliga bete, allt­så pröfvar Härads Rätten, med ogillande af stämnings­påståendet rättvist förklara Parterne lagligen ega omtvistade Mörholmen till hälften hvarde­ra; Blif­vande i anseende till i målet före­kommande omständighet rätte­gångskostnaden Par­ter­ne emellan qvittad; Och åligger det Par­terne ersätta hvar sine i målet inkallade och hörde vittnen med af dem fordrade belopp”.

I ett mål som detta, där ingen kan anses ha direkt felat eller vållat sin motpart skada, handlar det bara om att visa sin bättre rätt. Ett sådant mål blir gärna prestigefyllt att vinna, även om det eko­no­mis­ka ut­bytet är obetydligt. Tingsrättens dom, som på sätt och vis gick båda parter emot, var i detta fall kanske den bästa.

Arrendatorn Anders Olsson

Under året 1849 tar Brita Lena Öhman emot en man vid namn Pehr Pehrsson och hans hus­tru Ulla Ols­dotter som inhyses. Mannen var troligen sjuklig, och han dör redan 1851, var­efter änk­an flyttar till fattig­stugan där hon dör 1856. Magnus Magnussons arrende består un­der de här åren fram till 1855 då han efterträds av Anders Erik Olsson, en brukare som bo­sätter sig på Björnholmen.

Namnteckning Anders Erik Olsson

Anders Erik Olsson, bomärke.

Anders Erik Olsson var född år 1827 vid Riksten i Botkyrka socken, där hans far var stat­dräng. År 1843 tar han tjänst som dräng vid Söderby, på hösten 1845 flyttar han till Norrtorp och på vå­ren 1847 till Carl Olsson i Sköldsvik. Under sin tid som dräng vid Sköldsvik, han ha­de då än­nu inte fyllt 20 år, blir han inblandad i ett misshandelsmål som renderar honom 16 må­nader på fäst­ning.

Efter frigivningen tar han tjänst i Västerhaninge, därefter kom han som dräng till Östra Vits­garn, flyt­tar 1850 till Hyttan och 1854 därifrån till Björnholmen. Samma år gifter han sig med Brita Lo­vi­sa Lars­dotter. Anders Olsson stannar i drygt 9 år på Björnholmen till år 1864, då han flyttar till Norr­torp. Därifrån kom han till Hyttan 1877, och där stannar han till sin död 1886.

Med misshandeln och det ådömda straffet förhöll det sig på följande sätt. Som dräng vid Skölds­vik hade han jämte många andra att göra dagsverken på Arbottna. Där fanns då en rät­tare som hette Jo­han Sundberg, han var vid nu aktuellt tillfälle 48 år gammal. Denne an­sågs hård och obillig i sina ford­ringar på vad som kunde anses vara en rimlig arbetsprestation. Han hade ”flere gånger hotat att slå armar och ben af dem samt att taga lefver och lungor utur dem” en­ligt vad som framkom vid senare rättegång. Genom ett sådant uppträdande som ar­bets­ledare ha­de Sundberg ådragit sig ett all­mänt hat bland de dagsverksskyldiga. Många gång­er hade de sins­emellan talat om att Sundberg bor­de ha ett ordentligt kok stryk för att inse att han måste ändra sitt sätt gentemot drängarna.

Ett lämpligt tillfälle kom den 10 mars 1847 då man höll auktion vid Götängen. Vid sådana till­fäll­en var mycket folk samlat, och fast inget sägs därom får man nog anta att det förekom bränn­vin i märk­bara mängder.

Sundberg var där tillsammans med sin hustru, och så var även flera av drängarna på de dags­verks­skyldiga torpen. Tre av dessa, Sven Engström i Torsnäs, Anders Olsson i Sköldsvik och Gus­taf Gus­tafs­son i Åsvik hade, efter vad de senare uppgav, oberoende av varandra kommit fram till att det­ta var rätta tillfället att ge Sundberg en minnesbeta.

Då Sundberg i sällskap med hustrun beger sig på hemväg, följer Engström och Olsson efter. Gus­tafs­son ser att de båda andra ger sig iväg och anar deras avsikt, samt följer efter även han. Klockan är om­kring 9 på kvällen, det har blivit mörkt, men är troligen månljust. Engström och Olsson vet vil­ken gång­stig Sundberg tänker följa och skyndar på var sin sida av stigen för­bi Sund­berg för att invänta ho­nom på lämplig plats.

Under vägen förser de sig med passande tillhyggen, Engström bryter av ”en 5 qvarter lång gär­des­gårdsstör”, Olsson hittar inget bättre än en granrisruska. Engström, som beskrivs ”va­ra af un­der­sät­sig stark kroppsbyggnad”, springer fram när Sundberg närmar sig och utan o­nödigt fum­lande ger han Sundberg några kraftiga slag över huvudet så att stören går av.

Sundberg faller omedelbart till marken och blir liggande avsvimmad. Olsson ger Sundberg ett slag med granrisruskan och Gustafsson, som nu hunnit ifatt de båda andra, skuffar undan Sund­bergs hus­tru och ger den liggande några kraftiga sparkar. Hustrun hade naturligt nog bör­jat gall­skrika av för­skräck­else, och detta gör att de tre gärningsmännen skyndar från plats­en.

Efter en stund kom Sundberg till sans igen, och hjälpt och stödd av hustrun tog sig de båda med viss möda tillbaka till Götängen.

Här blir skadorna omsedda, han hade två blödande sår i huvudet, ett blått öga och ena benet kraf­tigt svullet. Engström, som blivit orolig att Sundberg fått mer än han tålde, återvände äv­en han till Göt­än­g­en. På natten sändes bud om det inträffade till fjärdingsman Ericsson, och tid­igt på morgonen den 11 mars kom han till Götängen. Där träffade han Engström, som er­kände att det var han som slagit Sund­berg. Bud sändes efter Olsson och Gustafsson, och till­sammans be­gav man sig till brotts­platsen, där man konstaterade att det fanns betydliga blod­spår i snön. Fjär­dingsmannen förhörde dem och därefter överlämnades ärendet till länsman Prochaeus.

Ordinarie vinterting var redan nästa dag den 12 mars. De tilltalade berättade villigt och san­nings­en­ligt om hur allt gått till och om orsakerna till misshandeln. Målsägaren Sundberg var dock säng­lig­gan­de efter vad han fått utstå, och kunde inte höras i målet. För att han skulle hin­na tillfriskna ut­sattes ett ur­tima ting till den 30 mars. Vid detta ting fann man att Sundberg någ­ra dag­ar tidigare ska­dat sig illa vid timmerkörning i skogen, inte heller Engström kunde när­vara, han hade nyligen hug­git sig i ena foten.

Utslag i målet kom därför inte att lämnas förrän vid sommartinget den 30 maj 1847. De till­tala­de hade erkänt gärningen, så därom fanns inga oklarheter, återstod straffets omfattning.

Rätten dömde dem skyldiga till edsöresbrott, och straffet utmättes efter några gamla para­graf­er i miss­gärningsbalken, vari stadgades ett års fängelse på fästning, dock utan arbete. Därtill böter med 100 da­ler silvermynt, vilket omräknat i riksdaler banco blev 33 Rd 16 sk. I brist av till­gång­ar ersat­tes detta med 4 månaders arbete på fästningen. För de olika slag av skador Sund­berg fått, två sår i huvudet, ett blått öga och ett svullet ben, utdömdes böter efter någon gammal pris­lista i daler silver­mynt. Gustafs­son ådömdes för sin del ytterligare sex mark för att han skuffat Sundbergs hustru. Om­räknat blev det 2 Rd 32 sk respektive 3 Rd 8 sk. I händ­else de saknade till­gångar fick detta av­tjänas med fyra dagars fängelse på vatten och bröd.

Rättegångsprotokollet avslutas med ”Engström, Olsson och Gustafsson öfverlemnades till krono­bet­jeningen för att till Länsfängelset införpassas och öfrige parterne afträdde”.

Den 3-7 augusti genomgick de sitt straff på vatten och bröd och den 10 augusti sändes de vi­da­re för att avtjäna fästnings­­straffet. Målsägaren Sundberg trivdes troligen inte mer på Ar­bott­na, för han flyt­tade senare på hösten till Huddinge.

Rättegångsprotokollen ger intrycket att Engström varit den av de missnöjda drängarna som be­slut­sam­mast agerat för att Sundbergs bestraffning skulle bli av. Även på annat sätt visade han sin verk­sam­hets­lust. Ett år tidigare hade han varit instämd till tinget med fordran på barn­upp­fost­rings­bi­drag. Pigan Anna Catharina Bergmark vid Arbottna hade den 7 april 1845 fött ett gosse­barn, och Eng­ström ansågs vara fadern. Modern fordrade i bidrag antingen 2 tunnor råg att utgå årligen tills gos­sen fyllt 15 år el­ler också 100 Rd Bco i ett för allt. Engström ne­ka­de inte till faderskapet, men höll sig undan från flera ting och meddelade att han var sjuk. När han sedan blev dömd att sitta på fäst­ning i över ett år, gav Anna Bergmark upp och av­flyt­tade från orten.

Fästningsstraffet tycks inte ha inverkat på Anders Olssons anseende i bygden. Många kan­ske tyck­te att Sundberg bara fått vad han förtjänade. Anders Olsson beskrivs som lång och smal med ljust hår och ljusblå ögon, och omtalas som duktig hantverkare. Han ansågs kunnig som murare och an­li­tades ofta vid byggnadsarbeten.

Carl Magnus Rundberg tillträder gården

Anna Stina Rundberg hade som tidigare omtalats tre barn, Sofia Christina född 1825, Carl Magnus född 1832 och Anders Axel född 1836.

Dottern Sofia flyttar år 1844 vid 19 års ålder till Nämdö. Året därpå 1845 flyttar hon till Älvs­nab­ben till sin farfar Magnus Rundberg. Denne är nu 79 år gammal och pensionerad se­dan år 1835. På Älvs­nabben träffar hon tullvaktmästaren Carl Johan Bergh, som börjat en tjänst där ungefär samti­digt. De gifter sig samma år mellan jul och nyår den 27 december, bröllopet hålls på Björnholmen.

Carl Johan Bergh var född på Torö den 5 januari 1816. Hans föräldrar var tullvaktmästaren Carl Bergh och hustrun Anna Öberg. De var bosatta vid Leskär på Torö och Carl Bergh tjänst­gjorde vid tullstationen i Herrhamra. Sonen Carl Johan valde samma yrke som fadern och 1834 blev han an­tagen som e o tullvaktmästare vid Herrhamra och Landsorts Tullbe­vak­ning. År 1840 blev han jakt­båtsman och 1845 flyttade han som nämnts till Älvsnabben.

Omkring år 1840 synes Älvsnabben ha upphört som självständig bevakningsstation och lagts under Dalarö. Möjligen var detta en bidragande orsak till att Lars Magnus Rundberg samma år flyttade till Björnholmen. Tulljakten var dock fortfarande förlagd vid Älvsnabben.

C.J. Bergh

Vid Älvsnabben föddes det första barnet, dottern Jenny år 1847. Nästa år flyttar familjen till Dalarö, där Bergh nu blir befordrad till ordinarie tullvaktmästare. Vid Dalarö föddes ytter­lig­are tre barn, sö­ner­na Johan 1849, Carl 1852 och Axel 1855. År 1850 blir Bergh befordrad till jaktupp­synings­man, och 1856 till överuppsyningsman med placering vid Herrhamra och Lands­orts tullbevaknings­station. Under de följande åren fram till 1872 bor de på Torö i tjän­ste­bostaden på Leskär, det gamla barn­doms­hemmet.

Vid flyttningen till Torö fanns inte äldsta dottern med, troligen var hon död. På Torö får de yt­ter­li­ga­re fyra barn, Jacob 1858, Thom 1860, Anna 1864 och Edvard 1869. De båda yngsta, Anna och Edvard, kom längre fram att några år bo på Björnholmen.

I tullverkets rullor får Bergh omdömet “utmärkt driftig och fullt pålitlig” samt “nykter och an­stän­dig”.

Carl Magnus Rundberg hade 1853 uppnått myndighetsåldern 21 år, och ansåg sig nu kapa­bel att tillsammans med sin yngre broder Anders Axel kunna förestå gården.

Anders Axel ville dock efter några år söka sin egen lycka och 20 år gammal, i oktober 1856, flyttar han till Stockholm till ett arbete som tulltjänsteman. Var han bosatte sig är oklart, han har inte kun­nat åter­finnas i någon av innerstadsförsamlingarnas kyrkoböcker. Samma år eller året därpå, vigsel­bok sak­nas här för några år, gifter sig Carl Magnus med Anna Maja Anders­son från Sånö. Hon var född på juldag­en 1833, hennes föräldrar var bonden Anders Olsson och hans hustru Maja Stina Pärs­dotter.

Under de följande åren fick de fem barn, Anna 1858, Axel 1859, Carl 1860, Christina 1863 och Edla 1868. Inget av Carl Magnus båda syskon hade nu något intresse av sina efter fadern ärvda an­delar av Björnholmen, och 1858 överenskommer man att Carl Magnus skall köpa ut de båda andra.

C.M. Rundberg

Enligt Lars Magnus Rundbergs testamente skall änkan Anna Stina ärva 1/3 av den fasta eg­en­domen dvs 1/24 mtl och barnen 2/24 mtl. Detta fördelas nu så att på Carl Magnus och And­ers Axel kom­mer 2/60 mtl vardera och på Sofia Christina 1/60 mtl.

Köpebrev upprättas den 6 mars 1858, och Carl Magnus har att betala till sina syskon till­sam­mans 600 Rd, i dagens penningvärde ungefär 20 000:-. Samtidigt med att Carl Magnus an­sök­er om lagfart på detta köp, ansöker han även för sin egen ärvda del 2/60 mtl. Fastebrev på det­ta fång på tillsam­mans 1/12 mtl meddelas vid sommartinget 1860.

Innan detta köp och arv blivit lagfaret och klart inträffar att Anna Stina Rundberg dör på jul­dagen 1859. l den efterföljande bouppteckningen finns endast Carl Magnus och Sofia Chri­sti­na upptagna som arvingar, Anders Axel hade nämligen också dött strax innan, den 20 okto­ber 1859. Boupp­teck­ningen efter Anna Stina Rundberg upptar vad man ungefär kan förvänta att en ensamstående änka kan efterlämna, inget fattas men heller inget överflöd.

Genom en lagändring år 1845 avskaffades de tidigare bestämmelserna att syster endast ärver hälften mot broder då det gäller fast egendom.

Då Lars Magnus Rundberg dött redan 1840 gällde de gamla bestämmelserna om arv vid det köp av sys­konens arvslotter Carl Magnus nyss gjort, men nu vid moderns död gällde den nya lagen, och han och systern Sofia ärvde således 1/48 mtl vardera.

Överenskommelse om köp respektive försäljning träffades omedelbart, och den 16 januari 1860 skrev man ett köpekontrakt. Detta gick dock inte igenom i häradsrätten därför att form­ellt arvsskifte sakna­des. Ett dylikt dokument upprättades den 18 januari påföljande år, och se­dan kunde lagfarten efter sed­vanliga tre uppbud beviljas vid vintertinget i mars 1862. Köpe­summan var denna gång 333 Rd 34 öre Rmt. Carl Magnus Rundberg hade på detta sätt ge­nom två arv erhållit 13/340 mtl och ge­nom köp förvärvat 17/340 mtl, eller tillsammans 1/8 mtl av Björnholmen.

Olovlig jakt

Vid den här tiden, närmare bestämt i början av oktober 1857, inträffade en händelse som ger antydan om den arroganta nonchalans varmed ”bättre folk” ibland kunde uppträda gentemot bön­der och torpa­re.

Vad som hände var följande. På morgonen måndagen den 5 oktober 1857 får Carl Magnus Rund­berg se Magnus Levin på Ludvigsberg komma strövande över ängsmarkerna på Björn­holmen medförande bössa, jaktväska och två hundar. Även arrendatorn hos Brita Lena Öh­man, Anders Erik Olsson, hans hustru Brita Lovisa och Anders Ahl hade sett honom.

Magnus Levin var son till kapten O. L. Levin och sonson till patron Pehr Levin. Hans två år yng­re bro­der Otto Ludvig Levin, skulle senare bli den siste fideikommissarien på Ludvigs­berg. Magnus Levin hade för några månader sedan fyllt 20 år.

Rundberg hade sedan 1848 ett av häradsrätten utfärdat vitesförbud för sina marker på Björn­holm­en. I detta stadgades bl a för olovlig jakt ett vite på 10 Rd. När nu Rundberg samman­träf­fa­de med Mag­nus Levin nere vid sin brygga, påpekade han att detta vitesförbud gällde alla och att Magnus Levin borde erlägga vitet annars skulle han bli stämd till tinget.

Magnus Levin tog inte detta på stort allvar, han menade att det inte var någon fara, han hade t.o.m. ja­gat förr på Björnholmen.

Längre fram på hösten fick Magnus Levin emotta en stämning till vintertinget med anled­ning av den­na händelse. Levin infann sig inte till tinget, men han bad Jan Petter Jansson i Val­inge medta och över­lämna en försvarsskrift. I denna förklarar han, att så här hade det gått till. Han hade i säll­skap med några kamrater varit ute och nöjesseglat på Mysingen. Den 4 ok­tober hade de seglat från Ornö, men mot kvällen dog vinden ut och de beslöt då att ankra upp vid östra udd­en på Björn­holm­en och över­natta i kajutan.

På morgonen den 5 oktober hade hundarna i ett obevakat ögonblick smitit iland. Magnus Le­vin hade gått i land för att fånga in dem, medförande bössan i tanke att om han avlossade ett skott skulle hun­dar­na tro att nu var jakten över och komma till honom. Det där fungerade inte och därför sade Levin till en av kamraterna, Jean Thorselle, att ta släpbåten och segla fram till Rundbergs brygga, så skulle han själv under tiden fånga in hundarna och möta honom där.

Med denna förklaring ansåg Magnus Levin att saken borde vara ur världen, någon jakt hade det inte varit frågan om.

Rundberg hade för sin del försett sig med två vittnen, Anders Erik Olsson och Anders Ahl. Dess­utom hade han med sig ett utdrag ur domboken beträffande vitesförbudet, detta var på­teck­nat med att det i laga ordning varje år blivit uppläst i Muskö och Västerhaninge kyrkor och alltså helt i sin ordning.

Vittnena Anders Erik Olsson och Anders Ahl hördes, båda berättade att de sett Magnus Levin ströva omkring i skogen, att de hört hundarna skälla och att skott avlossats. Ingen av dem kun­de emellertid intyga att de sett Magnus Levin verkligen skjuta något villebråd, Anders Ahl påstod dock att han sett en fågel i Levins jaktväska, men han kunde inte veta om den var skjut­en på Rundbergs mark. Härads­rätten begrundade detta, men ansåg att Magnus Levin ock­så måste höras innan målet kunde avgöras.

Magnus Levin hade fått del av häradsrättens protokoll och infann sig på sommartinget. Med sig hade han ett intyg från pastor Hofstedt så lydande:

Att Arbetskarlen Anders Ahl i Björnholmen eger den mest svaga kunskap och de mest in­skränk­ta be­grepp i Christendomen samt inom år och dag ej begått H.H. Nattvard, varder på begäran inty­gadt.

Med stöd av detta ansåg Levin att Anders Ahl inte kunnat förstå vittnesedens betydelse, och att där­för inget avseende kunde fästas vid hans vittnesmål.

Rundberg protesterade mot detta samt mot Levins vidhållande av vad han sagt i sin försvars­skrift, dess­utom inlämnade han ett eget skriftligt anförande, där han ansåg Levins förklaringar vara lögner och svepskäl och påstod att han på avstånd hört Levin mana på hundarna att söka och spåra upp vil­le­bråd. Dessutom framhöll han riskerna för de betande fåren med främman­de jakthundar i markerna och med­delade att det hänt tidigare att han fått lamm ihjälbitna av lösa hundar.

Utöver detta hade Rundberg inkallat Anders Erik Olssons hustru Brita Lovisa Larsdotter som vitt­ne. Hon bestyrkte de tidigare vittnesmålen, men kunde inte heller hon påstå att hon verk­lig­en sett något skjutet villebråd. Med detta överlämnade Rundberg målet till häradsrättens pröv­ning men med det yr­kandet, att om Levin inte kunde fällas på de framlagda bevisen och in­dicierna, så måste han med ed värja sig för anklagelsen om olovlig jakt.

Levin å sin sida bad om uppskov med målet för att som vittnen kunna inkalla dem han haft i säll­skap den aktuella dagen. Uppskovet beviljades.

Vid hösttinget uteblev Magnus Levin utan att anmäla något förfall, varför målet uppsköts än en gång. Häradsrätten meddelade dock, att om Levin inte infann sig till vintertinget nästa år, skulle må­let avgöras ändå, vilket Rundberg ombads meddela honom.

Till vintertinget 1859 hade Levin inkallat Jean Thorselle som vittne. Denne berättade om seg­lat­sen, om hundarna som hoppat i land och om hur han själv seglat släpbåten till Rund­bergs bryg­ga. Någon jakt hade han ju inte deltagit i, det enda han kunde intyga var att Levin inte haft något jakt­byte med sig då han kom ned till bryggan.

Vid föregående ting hade värjomålsed förts på tal och Levin ”förklarade sig beredvillig att med ed värja sig från tillmälet.”

Häradsrätten beslöt att så fick det bli. ”Dock åligger det Svaranden derest han tilltror sig full­göra eden att vid 5 Rdrs vite inom en månad härefter och sedan så ofta han varder kallad, för­sedd med Hä­rads Rättens protokoller och utslag i målet infinna sig hos sin själasörjare för er­hållande af nödi­ge föreställningar om edens vigt och värde samt såväl derom som an­gå­en­de hans Chris­ten­doms­kuns­kap vid enahanda vite förete Själasörjarens intyg å edgångs­dagen, då Svaranden vid äf­ven­tyr att el­jest varda åt saken fälld bör i närvaro af Käranden åter in­finna sig inför Härads Rät­ten.” Härads­rät­ten ville därefter ta ställning i saken beroende på ”om eden fullgöres eller Svaran­den deråt brister.”

Den 10 maj 1859 slutfördes målet, mer än ett och ett halft år efter den inträffade händelsen. Mag­nus Levin infann sig med det nödvändiga intyget från pastor Hofstedt. Detta blev upp­läst inför rät­ten, men omedelbart därefter trädde länsman Norman fram och yrkade att Levin måtte fällas till det i hä­radsrättens senaste utslag åsatta vitet på 5 Rdr, då han inte inom den före­skriv­na tiden en månad in­fun­nit sig hos sin själasörjare. Han hade inom den tiden inte ens löst ut pro­tokollen i målet. Mag­nus Levin kunde inte annat än erkänna. ”Svaranden, som för­klarade sig beredd aflägga den ådöm­da vär­jomålsed fick häruppå med tu finger å den Heliga Skrift svära och betyga att han icke Måndagen den 5 October 1857 å ägorna till Kärandens hemman Björnholmen i Muskö kapell­för­sam­ling olofligen idgat Jagt.”

Som vanligt vid de flesta rättegångar hade båda sidor envist hävdat att motparten skulle be­ta­la alla rättegångskostnader. Magnus Levin var visserligen frikänd från anklagelsen, men inte ge­nom nå­gon övertygande bevisning från hans sida.

Häradsrätten ansåg, att som utgången av målet blivit, kunde parternas ersättningsanspråk inte bi­fal­las, utan var och en fick stå för sina egna kostnader. Jean Thorselle, som vittnat vid tid­ig­are ting, hade då rest upp från sitt gods i Västergötland. För resan fram och åter, vilket tagit 10 dag­ar, begär­de han 250:Rd. Häradsrätten jämkade detta till mera skäliga 120:Rd. Om Jean Thor­selle verkligen fick någon ersättning framgår inte.

Om Magnus Lewins fortsatta levnad kan i korthet följande berättas. År 1858 gifte han sig med Zelma Sandels, dotter till en överstelöjtnant Sandels, som åren 1856-57 med sin familj bott som hy­res­gäster på Ludvigsberg.

Paret bosatte sig vid Rummet, och under åren 1858-1865 fick de tillsammans 7 barn. Som mån­ga an­dra inom släkten sökte han den militära banan, och blev underlöjtnant vid Söder­man­lands rege­mente.

Han tycks dock ha levat på stor fot, för på rätt kort tid skaffade han sig stora skulder. Inför hot om by­sättning valde han till slut år 1865 att begära sig i konkurs. Skulderna uppgick till 9.024:03 och till­gångarna till 1.147:80. I dagens penningvärde borde dessa båda summor mot­svaras av ungefär 290.000:- respektive 37.000:- kr.

Borgenärssammanträde utsattes till vintertinget 1866, till detta ting hade dessutom inlämnats åtal för oredlighet mot borgenärer, bl a skall han ha beställt en vagn av en vagnmakare, tagit emot den utan att betala och sedan omedelbart sålt den för halva priset kontant. Vid tinget be­fanns det att han rymt utom­lands undan sina fordringsägare, varför han vid följande sommar­ting blev efterlyst.

Vid hösttinget dömdes han till 6 mån fängelse för rymning undan skuld. I februari 1867 dör han, en­ligt dödboken av klimatfeber, ännu inte 30 år gammal.

Johan Magnus Carlsson flyttar till Björnholmen

Vid tiden för Anders Erik Olssons övertagande av arrendet på Björnholmen var Brita Lena Öhman eller Sundberg, som hon efter omkring 1850 kallade sig, helt ensam. Sonen Jan Petter flyttade hem­ifrån något av de första åren på 1850-talet och arbetade sedan som dräng på olika platser på Muskö. Till Valinge kvarn kom han 1857 och flyttade därifrån i oktober 1859 till Öst­nora. Där gifte han sig med en 16 år äldre änka, Anna Maja Ersdotter, ägare till 1/8 mtl i Östnora by.

Dottern Maria Sofia hade redan 1847 flyttat till Utö, hon var då bara 10 år. Hon återkommer dock 1852, stannar hemma ett år och flyttar sedan som 16-åring till Bjurshagen som piga, 1854 är hon vid Hyttan, samma år vid Sånö och 1855 flyttar hon till Yxlö mellangård som pi­ga hos Johan Magnus Carlsson. Hans hustru Catarina Magnidotter hade vid den tiden drab­bats av ett slaganfall och blivit oför­mögen att arbeta.

Johan Magnus Carlsson kom sedermera att bosätta sig på Björnholmen, och hans bakgrund skall där­för i korthet beröras. Han var född den 13 november 1810, föräldrarna var Carl Mag­nus Svensson och Greta Larsdotter, bå­da födda vid Näringsberg. De brukade ett torp under Närings­berg där Johan Magnus växte upp. Båda föräldrarna omkom, frös ihjäl ute på isen en marsnatt 1832. Johan Magnus hade då en tid ar­betat som dräng vid Jursla i Ösmo. Någon gång i början på 1830-talet flyttar han till Yxlö som dräng hos änkan Catarina Magnidotter. Hos henne trivs han och 1840 gifter de sig. Han är då 30 år och hon 42.

J: M: Carlsson

Maria Sofia Sundberg var 18 år då hon kom till Yxlö och hon förestod sedan hushållet i sex år till dess Catarina Magnidotter dog i september 1861.

Johan Magnus och Maria Sofia gifte sig året därpå. Samtidigt beslöt de att bosätta sig på Björn­holm­en, att sälja gården på Yxlö och köpa Björnholmen av Marias anhöriga, modern Bri­ta Lena, bro­dern Jan Petter och tvillingsystrarna Stina Greta och Anna Helena. Dessa båda företräddes av sin för­myn­dare Anders Erik Olsson, arrendatorn på Björnholmen.

Ett köpebrev upprättas den 8 november 1862 där köpesumman anges till 3.000 Rd Rmt, vilket i da­gens penningvärde bör motsvara ungefär 90.000:-.

I köpesumman ingår Maria Sundbergs egen arvslott med 106 Rd 66 2/3 öre. Tvillingsystrarnas är lika mycket, Jan Petters dubbelt så stor 213 Rd 33 1/3 öre.

Brita Lena som är största ägare skall ha 2.466 Rd 66 2/3 öre. Förklaringen till detta är de före­gående arven och köpen vilka åskådliggörs på bilden nedan.

Till köpebrevet lades ett köpekontrakt som bland annat föreskrev:

att tillträde sker den 14 mars 1864 då hela köpeskillingen skall erläggas, alltså mer än ett år senare. Anders Erik Olssons arrendekontrakt gick ut den dagen, och han var även skyl­dig att höstså med 1 1/4 tunna råg och 1/8 tunna vete.

att den vinterved som finns upphuggen betalas av köparen med l Rd per famn.

att Brita Lena skall ha mat och husrum till döddagar samt en anständig begravning

Det visade sig dock oväntat besvärligt att få köpet godkänt i häradsrätten. Alla de föregående ägar­för­hållandena måste gås igenom och styrkas med köpebrev, bouppteckningar, testa­ment­en, intyg och vit­tnes­förhör, ”... på det sökanden må lemnas ytterligare tillfälle att för­sätta är­en­det i full­stän­digt skick....” är en återkommande formulering.

Det drog sålunda ut över fyra ting innan häradsrätten kände sig övertygad om att allt gick rätt till och kunde meddela första uppbud. Fastebrev meddelades slutligen vid vintertinget i mars 1865.

Maria Sofias systrar, tvillingarna Stina Greta och Anna Lena gick olika öden tillmötes.

Stina Greta flyttade hemifrån 1851 till Västerhaninge och återkom till Björnholmen 1852. År 1854 flyttade hon till Herrstugan, 1858 till Bjurshagen, 1861 till Västerhaninge och 1862 åter­kom hon till Björnholmen. År 1863 flyttade hon till Norrtorp, 1864 till Lidaäng.

Hon hade nu träffat skomakaregesällen Carl Fredrik Widell, som hade inflyttat från Väster­ha­ninge året förut. De båda gifte sig i november 1864 och bosatte sig vid Lidaäng, hon var då 25 år gammal. 1866 fick de en son som dock dog efter några månader. 1869 flyttade de till Väs­ter­haninge.

Den andra tvillingsystern Anna Lena flyttade hemifrån 1852 til Hammar, 1855 till Torpet, 1857 till Valinge kvarn, 1858 till Hyttan och 1860 till Västerhaninge. Därifrån flyttar hon till sin äldre syster Maria Sofia på Yxlö. Då Johan Magnus Carlsson och Maria Sofia flyttar till Björnholmen och enligt köpekontraktet tillträder gården i mars 1864 följer hon med.

Året därpå bor hon hos sin tvillingsyster i Lidaäng. Orsaken är att hon blivit med barn, i de­cem­ber föds dottern Anna Lovisa.

Johan Magnus förmodas av Musköborna vara fadern, men någon officiell bekräftelse finns inte.

Nästa år 1866 flyttar Anna Lena till Valinge och gifter sig med den 10 år äldre Alexander Jo­hans­son, nybliven änkling. Under de följande åren får de tre barn, alla dör dock före ett års ål­der.

Anna Lena själv dör i en smittkoppsepidemi på sommaren 1874, 34 år gammal. Dottern Anna Lovi­sa tas då om hand av moderns förre förmyndare Anders Erik Olsson, som nu bor vid Hyt­tan. Där stan­nar hon som fosterdotter till år 1886, då hon flyttar till Österåker.

Alexander Johansson bor efter Anna Lenas död kvar vid Valinge, nu som sambo med Fia Dahl­ström, född i Repplinge på Öland, 18 år yngre än han själv. Alexander är knappast fram­gångsrik som torpare, en gång blir han till och med dömd för snatteri av rågmjöl vid Ar­bott­na, och med tiden blir han och Fia socialfall. Tillsammans får de fem barn, förutom den son som Fia med­förde till Va­ling.


Erik Åkerman och Carin Ersdotter köper 1/8 mtl Björnholmen 1806

Carin Ersdotter † 1820

Erik Åkerman † 1826

Carin Ersdotters giftorätt 1/24 mtl ärvs av hennes kvarlevande döttrar

Erik Åkermans giftorätt 2/24 mtl testamenteras till hans styvdotterdotter Brita Lena Öhman

Maria Pährsdotter, gift Öhman, 1/48 mtl

Anna Catharina Pährsdotter, gift Lättström, 1/48 mtl

Maria Pährsdotter, † 1832, arvet (1/24 mtl)går till hennes barn

Anna Catharina Pährsdotter † 1828, arvet (1/48 mtl) går till hennes syster

Maria Pährsdotter

2/120 mtl Per Erik Öhman

2/120 mtl Lars Olof Öhman

1/120 + 2/24 mtl Brita Lena Öhman

Per Eriks och Lars Olofs arvslotter 1/30 mtl inköps av Brita Lena Öhman och hennes man Jan Henric Sundberg

Jan Henric Sundberg † 1844, arvsskifte 1862

2/90 mtl av de inköpta 1/30 mtl ärvs av barnen

1/90 mtl av de inköpta 1/30 mtl ärvs av hustrun Brita Lena Öhman

2/225 mtl Jan Petter Sundberg

1/225 mtl Maria Sofia Sundberg

1/225 mtl Stina Greta Sundberg

1/225 mtl Anna Helena Sundberg

Maria Sofia Sundberg ärvde 1/225=8/1800 mtl efter sin far och köpte tillsamman med sin man Johan Magnus Carlsson 217/1800 mtl av sin mor och sina syskon, vilket blir 225/1800=1/8 mtl.

Arvet efter Erik Åkerman