Björnholmen säljs på executiv auktion

Häradsrätten avstår för tillfället från att ta ställning till detta, men beslutar om offentlig rät­te­gång att hållas vid det or­dina­rie ting som infaller sedan 6 månader från dato förflutit. Tid­igast kan då det­ta ske vid vintertinget 1804. Till detta ting kallas samtliga borgenärer, både ge­nom an­slag på tings­husets dörr och genom annonser i tidningarna. Alla hade då att skrift­ligen och lagligen lämna in sina anspråk och yrkanden. Det lagliga bestod i allmänhet av att man i för­väg, oftast vid någon Kämnärs­rätt, med ed besvor sin fordran.

Den 7 mars 1804, den så kallade ”proclamadagen”, infinner sig borgenärerna vid tingshuset i Väs­ter­haninge och fram­läg­ger sina anspråk inför häradsrätten. De är 14 till antalet, de kunde nog ha va­rit fle­ra, men en del har troligen ansett det inte vara mödan lönt att försöka få ut något.

1 Kronobefallningsmannen S. E. Brandes, som bevakar obetalda skatter för kronans räkning. Den här återgivna speci­fikationen ger en viss inblick i dåtidens skatte­sys­tem. Man ser att 1801 och 1802 års skatt betalas i riks­gälds­sedlar, dessa två år är summerade i kolumnen längst till höger. Skatten för 1803 betalas däremot i banco­sedlar. Av de enskilda posterna är en del öronmärkta för speciella ändamål, ”riks­gjälds­fond” har med statsskulden att göra, ”slottshjelp” gäller of­fentl­iga bygg­nad­er, ”medicinal fond” hör till sjukvården, ”djäkne­penningar” till skol­utbild­ningen, ”krö­nings- och begrafningshjelp” till kunga­huset och ”rust­tjenst afgift” till för­svar­et. Andra är skat­ter på lyxkonsumtion som ”siden­tygs­af­gift”och ”to­baks­af­gift”. ”Fönster af gift” får väl betraktas som en slags fastighets­skatt. Den stora sum­man i förmögenhetsavgift för år 1801 härrör från riksdagsbeslutet i Norrkö­ping år 1800.

Björnholmen Herr Consulen Gumerus Lönnberg, till Kongl. Maj:t och Kronan,
För åren 1801, 1802 och 1803.


1803
Banco

1802
Riksgld

1801
Riksgld

Summa
Riks


Rd

s

r

Rd

s

r

Rd

s

r

Rd

s

r

Ordinarie ränta………………


10



10



10



10


Mantals Penningar………….


12



24



24


1



Rök Penningar……………..


12



12



12



24


Riksgjäldefond……………..


5

4


5

4


5

4


10

8

Slottshjelp………………….


2



2



2



4


Personal Afgift……………..


21

4


21

4


21

4


42

8

Åbo Afgift………………….


20



20



20



40


Sidentygs Afgift……............





2



2



2


Tobaks Afgift………...........








4



4


4 öres Afgift……………….


2



4



4



8


Fönster Afgift………………


5

6


5

6


5

6


11


Medicinal Fond…………….



1



1



1



2

Fittja Afgift…………………


26



26



26


1

4


Djäkne Penningar……………


1

6


1

6


1

6


3


Krönings och Begraf. Hjelp…


8



12



12



24


som Frälse Jordägare……….

2



2



2



4



Rusttjenst Afgift……………


30

7


30

7


24


1

6

7

1 Dräng 1 Piga……………..




1

42

2

1

42

2

3

36

4

Förmögenhets Afgift; Riksgds







22

24

6

22

24

6

Brännvins Arrende…………..

1

24


1

24





1

24


Krono Tionde………………..


13

4


19

6


22

6


42


Summa

7

1

8

9

22

1

50

25


59

45

1

Sju Riksdahler En skil. åtta rst Banco och Trettinio Riksdaler fyratiofem skil. Ett rst Riksg:s tillsammans Fyratiosex Riksd. fyratiosex skil. nio rst


2. Major A. U. Reuterskiöld vid Utö gruvor med en fordran på 58 Rd 32 sk utgörande för­skott på ved som inte le­vere­rats.

3. Kamrer C. M. Roos, som övertagit kamrer J. Brantings fordran på 200 Rd, samme Bran­ting som blev erbjuden ved i stället för betalning.

C. M. Roos

4. Fabrikör A. F. Claussen med två skuldsedlar på 1000 respektive 200 Rd.

Adolph Fried. Claussen

5. Källarmästare L. Wallbom med en noggrant specificerad räkning på vad Lönnberg ätit och druck­it på kredit mel­lan den 14 januari och den 4 juni år 1802. Räkningen ger en in­tres­sant inblick i Lönnbergs kostvanor. Oftast är för­täringen flytande, någ­ra supar ingår alltid, anta­let varierar från 2 till 4-5, någon gång upp till 10. Till det­ta in­tages öl, franskt vin eller port­vin. Emellanåt förekommer även mat, men då be­gränsat till tre rätt­er, ost och bröd, syl­ta eller ål. Om detta var Lönnbergs favo­rit­rät­ter, eller om mat­sedeln inte var längre, är omöj­ligt att veta. Till­sam­mans upp­tar räk­ningen förtäring vid 53 tillfällen och slutar på 11 Rd 31 sk 8 rst.

6. Spannmålshandlaren J. Lidin med två skuldsedlar på 325 respektive 150 Rd, för vil­ka han har en inteckning i Björn­holmen på 1.000 Rd som säkerhet.

Johan Lidin

7. Hovkirurgen L. F. Grubb, som har den från kamrer Winckler nyligen övertagna skuld­se­deln på l.500 Rd att be­vaka. Grubb har den bättre säkerheten försin for­d­ran, eftersom han inne­har botteninteckningen.



L Fr Grubb

8. Bokhållaren hos hertig Carl, J. N. Holm, med en specifierad räkning som slutar på 188 Rd 46 sk. Av räkningen kan man sluta sig till att Lönnberg någon tid bott hos Holm. Där har han se­dan lånat eller helt enkelt tillgripit di­verse persedlar, som han sedan sålt eller pant­satt. Så­lunda förekommer en stor guldring om två dukaters vikt, en sigillring, en yxa, en stor sjö­skumspipa och en grå klädeskapprock med bom­ullslärftsfoder. De båda sist nämn­da sakerna tillhörde dock en annan inne­bo­ende, en bagare Lindberg. Slutligen har han smi­tit från hyran för 9 mån­ader.

J. N. Holm

9. Mademoiselle S. B. Berlin, som utöver att bevaka sitt arrende av Björnholmen, ock­så har for­d­ringar. Först det gam­la skuldbrevet på 700 Rd som Jacobina utställt strax efter det hon blev änka, sedan också ett av senare datum på 148 Rd 4 sk.

10. Fabrikören Z. Barkstedt med ett skuldebrev från 1797 på l.500 Rd.

11. Fabrikören J. Gartt med ett skuldebrev på 1.500 Rd.

Johan Gartt

12. Knappnålsmakaren N. Westerling med den osäkra fordran på 2.000 Rd han över­tagit av Samuel Wallin.

Nils Vesterling

13. Kommissarien L. J. Götherström. Han meddelar att den fordran Lönnberg har på honom om 12 Rd för några felan­de inventarier vid Björnholmen vill han kvitta mot den rätte­gångs­kost­nad på 44 Rd 20 sk 2 rst som Lönnberg skall ersätta honom. Mel­lanskillnaden efterskänker han.

14. Lantmätaren L. J. Peterson med sin fordran på 200 Rd, som han en gång övertagit från mjöl­naren Olof Svensson.


Grubb var nog den av de 14 som hade de hårdaste nyporna, och han vill nu snabbt få saken ur värl­den. Han begär hos Svea hovrätt urtima ting och detta utsätts till den 29 juni 1804.

Till häradsrätten inlämnar han en skrift med påpekanden dels om Sara Berlins arrende­kon­trakt dels om Nils Westerlings for­dran. Arrendet bör inte kunna hindra egendomens försälj­ning, och Wester­lings for­dran är av senare datum än konkurs­ansökan, och bör därför lämnas utan av­se­en­de. Till stöd för des­sa yrkanden åberopar han diverse lagrum.

Lönnberg bor från vintern 1803 till våren 1804 som inhyses hos Sara Berlin på Björnholmen. Han bör ha funnit sig något­sånär tillrätta, för under tiden försöker han få konkursmålet upp­skjut­et under förebärande av sjukdom omväxlande med att han tänker inkomma med förtyd­lig­ande uppgifter.

Häradsrätten sammanträder på utsatt tid för det urtima tinget och tar nu alltsammans under över­vä­gan­de. Lönnbergs ansök­ningar om uppskov bifalls inte. Han har inte kunnat uppvisa någ­ra håll­bara skäl för detta. Hans begäran om cessionsförmån bifalls inte heller. Tvärtom an­ser härads­rätten att hans irå­kade obestånd är helt och hållet självförvållat. Sara Berlins ar­ren­de anses inte vara något hin­der för en försäljning och Westerlings fordran lämnas helt utan av­seende.

Därnäst bestäms förmånsordningen borgenärerna emellan. Grubb som innehar inteck­ning­en med förs­ta förmånsrätt, till­erkänns full betalning så långt panten räcker för sina l 500 Rd med 6 % ränta från den 17 april 1801 jämte utsöknings­kostnad. Lidin har inteckningen med andra för­månsrätt, och får därnäst betalning för sin fordran på 475 Rd om något av panten finns kvar. Björnholmen hade vid den här tiden ett försäljningsvärde som torde ha legat något över Grubbs anspråk, några andra till­gån­gar av värde fanns ju inte. Lidin kunde kanske få något, men skatte­myndigheten, som kom i tredje hand, kunde nog redan nu känna sig blåst på sin ford­ran. Ännu sämre var det förstås för de övriga o­pri­o­riterade borgenärerna, som hade att sins­emellan dela på vad som kunde bli kvar.

Ärendet överlämnas nu till länsstyrelsen för administration av den executiva auktionen. Läns­styrel­sen förordnar den 9 augusti 1804 häradshövding Erland Junbäck att verkställa vär­de­ring av Björn­holmen. Tillsammans med nämndemännen Jan Jacobsson i Utlida och Måns Måns­son i Staf anlän­der de den 25 augusti till Björnholmen. Utkomna möts de av Lönnberg, och gemen­samt besiktigas hus, åker, äng och skog. Detta är sista gången vi träffar på Lönn­berg. Vart han sedan, utfattig och ensamstående tar vägen, har inte gått att spåra.

Vid besiktningen konstateras att ön ”äger en utmärckt wacker belägenhet” samt ”har någor­lunda åbyggnad både i man- och ladugård, hwilken förstnämnde likwäl fordrar åtskillig re­pa­ration”. Tro­ligen avsågs det gamla bostadshus, som funnits redan före Cloos dagar. Det hus som brann ned i april 1800, var nog det som Cloos kan förmodas ha byggt, sedan bebott av Schildt och sist av Lönn­berg.

I övrigt noterar förrättningsmännen att åkern kan besås med tre tunnor årligt utsäde, att ängen ger 14-15 lass hö, att mul­betet är ymnigt såväl i inhägnade hagar som på skogen, att i skogen finns gott om byggnads- och sågtimmer, vedbrand och träd lämpliga för gärdsel och störar samt att fisket både av skinn- och fjällfisk är utmärkt gott.

Jämfört med beskrivningen som finns tillsammans med 1699 års karta, är förändringarna för­vå­nans­värt små. Tiden tycks under drygt etthundra år ha stått stilla. Ängens avkastning har ökat med ett par lass, men det är också allt. Efter moget över­vägande enas man om, att Björn­holmen är värd 1 150 Rd banco, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 200 000:- kronor. Till vär­derings­protokollet är lagd en reseräkning på 14 Rd 38 sk 4 rst. för den bliv­an­de köparen att be­tala.

Auktionsdagen bestäms till den 31 oktober 1804, och kungörelse om detta utfärdas den 6 sep­tem­ber. Auktionen hölls tro­ligen i länsstyrelsens lokaler, som då låg vid Drottninggatan i hörnet av Bryg­gar­gatan. Vid auktionen lämnar Grubb det hög­sta budet, l .260 Rd banco, man hade då kommit något över vad värderingsmännen ansett rimligt. Sedan Grubbs fordran på l .500 Rd riksgälds räk­nats upp med räntan, omräknats till Rd banco och dragits ifrån, kostnad­en för värderings­förrätt­nin­gen och auk­tionsprovision erlagts, har han att betala ytterligare 13 Rd 7 sk 8 rst banco, varefter Björnholmen är hans. Köpebrev utfärdas av länsstyrelsen den l december 1804 och lagfart den 14 mars 1805.



1760 David Cloos (1719-1793), 1754 gift med Maria Sophia Segerlund (1736-1796) köpte Björn­holmen 1760 av Carl Julius de la Gardie på Häringe
1793 Änkan Maria Sophia Segerlund ärvde Björnholmen efter sin make David Cloos.
1796 Thure Reinhold Liebman (1748-1798), 1793 gift med Jacobina Segerlund (1755-1802). Jacobina Segerlund ärvde Björnholmen efter sin syster Maria Sophia Segerlund.
1798 Gumerus Lönnberg, 1799 gift med änkan Jacobina Segerlund. Björnholmen såldes 1804 på exce­ku­tiv auktion till Lars Fredrik Grubb efter Gumerus Lönnbergs konkurs.

Översikt av ägarna till Björnholmen 1760-1805.

Därmed är en epok i Björnholmens historia avslutad. De båda systrarna Maria och Jacobina Seger­lund, gifta med löjtnant Cloos respektive Thure Liebman och Gumerus Lönnberg, kan­ske också Sara Berlin, satte sina spår i folkminnet. Säkert är det från dem som den diffusa munt­liga tradi­tio­nen om ”några gamla fröknar från Häringe” som tidigare ägare av Björn­holm­en har sin upprinnelse. ”Från Häringe” får i sammanhanget antas komma från Carl Julius de la Gardie och andra äldre ägare till Björnholmen.