Slutet av 1700-talet

Notarien Thure Reinhold Liebman, som vid denna tid bodde vid Ludvigsberg och tillhörde det Le­vinska hushållet, gifter sig nu med Jacobina Segerlund, änkan Cloos yngre syster. Skäl­en till detta gif­termål kan man bara spekulera över.

Kanske har ett tycke ändå uppstått, trots att de har så olika bakgrund och förhållanden. Kanske lig­ger mera krassa och rationella intressen bakom, änkefru Cloos är ju klen och svag, och kan­ske att hon över­talar Lieb­man till giftermålet för att själv slippa ansvaret för Jacobina. Eller kan­ske Lieb­man vill dra sig tillbaka och leva ett stilla liv ute på landet och tar Jacobina på köp­et. Bröllopet står den 27 ok­to­ber 1793, varpå Liebman flyttar till Björnholmen. Han är nu 45 år gammal och Jacobina 38. Lieb­man hade tidigare varit notarie vid hallrätten i Stock­holm med vanlig tjänstemannalön, och tro­ligen inte i särskilt goda ekonomiska omständig­heter, han hade bl. a. gjort en personlig konkurs på 1780-talet.

Teckning av Tor Hellström; 1700-talsman läsande bok

Teckning Tor Hellström

En månad innan giftermålet gör nämligen Jacobinas förmyndare Erik Palmstedt ett avtal med Lieb­man, ett äktenskapsförord, som innebär att av Jacobinas förmögenhet skall 2 000 Rd ban­co kvar­stå i penning­inrätt­ningen, räntan skall gå till hennes försörjning. Resterande med­el, 535 Rd 19 sk 6 rst. får Liebman ta ut som hjälp till bosättningen. Var och en skall enskilt sva­ra för sina even­tuella skulder, men då Jacobina inga skulder har, tyder denna bestämmelse på att Palmstedt var osä­ker om Liebmans ekonomiska soliditet. Vidare bestäms att om möj­lighet yp­pas att placera Jacobi­nas pengar mot bättre ränta, skall först Palmstedts råd och bi­fall häm­tas.

Namnteckning Liebman

Th. R. Liebman

Detta sker också rätt snart, i november uttages pengarna till bosättningen och i december om­pla­cer­as det återstående på så sätt, att omräknat i riksdaler specie, 1 333 rd 16 sk utlånas till Benckert & C:o mot revers och säkerhet i fast egendom. Resten, omräknat i riksdaler riks­gälds, 820 Rd placeras i det obligationslån som upptagits för börshusbygget i Stockholm.

Thure och Jacobina Liebman och änkefru Cloos samt en piga till hjälp i hushållet bor nu några år framåt på Björnholmen. Liebman övertar också en del av Cloos uppdrag för sock­nen. Jordbruket sköts sedan åtskilliga år av Matts Olsson och hans familj.

Namnteckning Jacobina Segerlund

Jacobina Segerlund

På vintern 1796 den 17 februari dör änkefru Cloos efter att länge ha varit sjuklig. Boupp­teck­ningen för­rättas av Thure och Jacobina Liebman, och kvarlåtenskapen är i stort sett oföränd­rad sedan löjt­nant Cloos död. Naturligtvis tillkommer här gångkläder av en typ brukliga på ro­cocotiden. Bland dessa kan noteras en puderskjorta av holländsk bomull, varav vi kan anta att då hon var finklädd var håret upp­satt och pudrat enligt tidens mode. Hennes vardagskläder skänktes till tjänstefolket som tack för att de under lång tid vårdat henne. Som närmaste efter­levande släkting ärvde nu Jacobina hela Björnholmen, såväl lös som fast egendom.

De hittills omtalade valutorna riksdaler kopparmynt, riksdaler banco, riksdaler riksgälds m fl, kan verka förvirrande, och bör ha en närmare förklaring. I och för sig har detta inget med Björnholmen att göra, men kan underlätta att förstå dåtidens penningaffärer. Parallell­valut­or­na riksdaler silver­mynt res­pektive riksdaler kopparmynt avskaffades 1776. Kursen mynt­slag­en emellan hade bestämts genom kungliga förordningar, och tid efter annan ändrats, meren­dels till kopparmyntets nackdel. 1665 be­stäm­des sålunda att en daler silvermynt motsvarade tre daler kopparmynt. Riksdagsbeslutet 1776 om de gamla myntens avskaffande innebar sam­tid­igt en myntrealisation, gamla sedlar löstes in till halva värdet. Den nya myntenheten kalla­des riksdaler, som växelmynt infördes 48 skilling på en riksdaler och 12 rundstycken på en skil­ling. Allmogen fortfor dock länge att räkna på det gamla sättet, i början av 1800-talet an­sågs en riksdaler motsvara 18 daler kopparmynt.

Kriget 1788-1790 hade kostat mycket pengar, och statsskulden var betydande. Riksdagen 1789 ha­de att ta ställning till en finansplan, som utarbetats inom sekreta utskottet och med mö­da genom­drevs den i alla fyra stånden.

Den innebar inrättandet av ett ämbetsverk, som fortfarande finns kvar, Riksgäldskontoret. Detta äm­bets­verk skulle försöka avbetala statsskulden, eller rikets gäld enligt dåtida språk­bruk. Riksgälds­kon­toret fick för ändamålet en viss årlig bevillning, rätt att utge obligationer mot viss låg ränta samt rätt att uppta lån för krigets fortsättande. Utgivandet av obligationer på­börjades omedelbart. Räntan på obligationerna borttogs dock efter en kort tid, och därefter kom obligationerna att cirkulera som be­tal­ningsmedel och kallades riksgäldssedlar. Landet hade sålunda på nytt fått parallellmyntfot, riks­daler riksgälds och riksdaler banco. Man kunde dock inte motstå frestelsen att öka sedelut­giv­ning­en utöver vad som fanns täckning för. Följ­den blev att kursen sjönk på riksgäldssedlarna gen­te­mot banco­sed­lar­na. Dessutom medgavs ingen inlösen på riksgäldskontoret.

Kursen var redan år 1791 sådan, att man måste betala 16 % för att få växla till bancosedlar. Ban­cosedlarna försvann därför ur cirkulationen, för folk sparade på den bättre valutan och be­tala­de med den sämre. Detta ledde till penningbrist och stora olägenheter, många gamla låne­af­färer hade gjorts upp i riks­daler banco. Sedelutgivningen fortsatte och mot slutet av 1790-tal­et hade riksgälds­kontoret 16 millioner i omlopp mot riksbankens l million. Till slut kunde man inte fullgöra utlands­betal­ning­ar­na, och en riksdag sammankallades till Norrköping år 1800 för att besluta om vad som måste gö­ras.

Resultatet blev efter vissa stridigheter att riksgäldssedlarna skulle inlösas med en nedsättning av 16 2/3 %. För att finansiera detta beslöts en betydande förmögenhetsavgift att utgå under två år, den skul­le dessutom betalas i silver, vilket gjorde den extra förhatlig. Därutöver inför­des lyxskatt och licens­av­gifter på bland annat socker, puder, öppna och täckta vagnar, kort­spel, sällskapshundar – hundskatten har gamla anor – bränn­vinsbränning mm.

Åtgärderna var ändå otillräckliga, indrivningen av förmögenhetsskatten gick trögt och år 1802 be­slöts att riksgäldssedlarna inlöstes med 2/3 av värdet, finansieringen ordnades genom att Wis­mar pant­sattes på hundra år – i praktiken såldes – till hertigen av Mecklenburg-Schwe­rin. I juni 1803 var denna affär genom­förd, och först därefter kunde myntrealisationen äntligen på­börjas.

Finska kriget 1808-1809 och Napoleonkrigen försämrade åter statsfinanserna, utlands­skuld­en kun­de dock med de s k Guadeloupemedlen regleras år 1815.

Riksgäldssedlar fanns under hela denna tid i omlopp, de inlöstes slutligt 1830-45.

Riksdaler specie var ett silvermynt, och allmänheten hade större förtroende för detta än för riks­ban­k­ens sedlar, varför riksdaler specie med tiden fick en högre kurs än riksdaler banco.

Efter denna utvikning från ämnet återgår vi till händelserna på Björnholmen.