KÄLLORNA FRÅN 1500- OCH 1600-TALEN

Jordeböcker

För att söka uppgifter om de äldsta inbyggarna på Björnholmen, kan man gå till de gamla skatte­läng­der som finns bevarade. Att utkräva skatter har statsmakten alltid ägnat sig åt med nit och int­resse, och därigenom har genom åren avsatts ett omfattande arkivmaterial. Detta kan be­stå av jor­de­böcker, mantalslängder, tiondelängder m fl. Även roteringslängder gällande utskriv­ning till soldat kan ge vissa uppgifter.

Det äldsta materialet i mera ordnat skick härrör sig från den omläggning och rationalisering av det stat­liga räkenskapsväsendet som Gustaf Vasa företog med början på 1540-talet.

Principbeslut om att förteckna alla skattepliktiga hemman hade tagits redan år 1524 vid ett her­re­mö­te i Vadstena. I den kungliga propositionen heter det:

J tem paa thet hans nade maa fortfara huat riksens renta aer maa befalas huar forlaeningx­man och fogdar vpseriffua alla cronennes vpbyrd aff sit laeaen baade i penninga oc annet, och huru monga scattebönder oc crone landbor vthi huart laeaen aer oc vppaa thet fodringen maa och kunna forslaas, maa och vpscriffuas (huru) monge frelses landbor vthi huart laen aer, besunnerliga the som ridder­scapit tilhörer, oc besunnerliga the andre. Haer vppa maa een haffua befalning j huart bispzdöme ath ther paa görs it registrum, ther sidhen maa aff­göris vtaff alla thenne register, enn book ther reken­sca­pen epter göras maa oc wetas hwatt rikit tilhörer eller bort kommer.”

Av de medeltida skatteräkenskaperna finns endast vissa fragment bevarade. Det framgår dock att skatten betalades kollektivt av en grupp bönder, från 4 till 12 stycken var antal som före­kom. Att för­teckna vart hemman för sig gav en möjlighet att jämka skatten efter skatte­för­måg­an hos hemman av olika storlek. En annan aspekt kan vara att protester och missnöje med skat­te­höj­ningar hos grup­per och kollektiv lättare övergår i uppror, en ensam bonde är enklare att hantera.

Gustaf Vasa ålade fogdar och förtroendemän, föregångarna till våra dagars länsstyrelse, att till den år 1539 inrättade räntekammaren inkomma med redovisningar för förvaltningen av kronan eller honom själv till­höriga gods och gårdar, uppbörd av skattemedel, tionde m.m.

Detta material finns samlat områdesvis i de s.k. landskapshandlingarna. Dessa innehåller in­ven­tarie­för­teck­ningar, redovisning av inkomster och utgifter vid godsen, mängder av kvitten­ser och veri­fi­ka­tioner och mycket annat, men även de viktiga jordeböckerna, som alltså har sitt ursprung i den kung­liga pro­posi­tionen från 1524. Jordeboken redovisar den ”årliga rän­tan”, dvs. skatten, som åvil­ade varje hem­man obe­roende av ägare.

Skattläggning och upprättande av jordeböcker pågick sedan under hela 1500-talet. Man le­ta­de bland medel­tida nu försvunna och för oss okända skattelängder efter vad som av ålder ut­gått i skatt. Där kunde förekomma skatter som ättargäld (en av de äldsta), ledungsskatt, laga nöt, gengärd m fl. Skatt­erna var dess­utom olika för olika landsändar. Enligt dåtida rätts­upp­fatt­ning var skatt på jord lag­stad­gad, den skulle alltid utgå och fick heller inte minskas, detta var stöld från kronan. Så länge skatt er­lades ifrågasattes inte besitt­nings­rätten, ej heller börds­rätt­en, men egentligen var jorden kro­nans egen­dom och i något fall lär det ha förekommit att den som ej be­talade skatt fråntogs sin be­sitt­nings­rätt.

Skatten fanns alltså bara där alldeles som rättsordningen själv, det gällde bara att fastställa dess rätta belopp.

Skattläggningen får anses avslutad på 1630-talet, därefter förs jordeböckerna som särskilda skatte­läng­der. I mantal satt jord har också sitt ursprung i detta skattläggningsarbete. En full­be­sutten bonde an­sågs utgöra ett mantal. En differentiering tillkom senare vid skattläggning av torp, dessa kunde skatt­läggas till ¼ eller 1/8 mantal. Mer komplicerade bråktal tillkom un­der 1600-talet, då allt fler hem­man sattes till lägre mantal än 1/1.

Jordeböckerna är uppställda så, att de, socken för socken, visar de skattlagda hemmanen med an­giv­ande av namn, jordnatur (inte att förväxla med jordart) och den årliga räntan. Hem­man av sam­ma jord­natur är i all­mänhet sammanförda under gemensam rubrik. Denna kan till exempel vara skat­te, krono, frälse, biskops, prebende, hopitals, arv och egna, dvs. konungens personliga egendom, m fl.

Genom århundradena har jordeboken undergått åtskilliga förändringar. Fram till år 1731 upp­rät­ta­des ny jordebok vart sjätte år, därefter endast vart tionde. För åren däremellan bok­fördes en­dast för­änd­ringar. Under senare delen av 1800-talet blev intervallen oregelbundnare, den sista jorde­boken för Sot­holms härad upp­rättades 1871.

I och med grundskatternas avskrivning 1904 upphörde karaktären av skattelängd. Men re­dan tid­igare hade jordeboken vid sidan av skatteuppbörden haft ett värde som urkund för fas­tig­hets­be­stån­det, ett slags jordliggare. Utvecklingen på fastighetsbeskattningens och fastig­hets­regist­re­ringens om­råde har emellertid gjort denna betydelse allt mindre, i 1871 års jorde­bok finns dock åt­skilliga för­ändringar från senare tid antecknade. 1936 beslöts att jordeböcker ej längre skall upp­rättas.

I vissa fall finns personuppgifter om ägare och brukare antecknade. Dessa uppgifter är dock inte helt pålitliga. Det väsentliga var vad varje hemman skulle erlägga i skatt, övriga upp­gift­er var av min­dre in­tresse. Ofta skrev man bara av föregående jordebok utan att kontrollera per­son­uppgifterna. Inte förr­än 1643 noteras sålunda att Gustaf Horn köpt Björnholmen.

Jordeboken för år 1636 är tämligen välbevarad, och ett utsnitt visas här som exempel på hur en jorde­bok kan vara uppställd. Bjurshagen, Björnholmen och Vitsgarn skrivs ”Bärszhaga ”, ”Biörne Hålmen ” och ”Hwitzgaren”. Där ovanför är med annan handstil tillfogat ”eller Eke­gern”. De skat­te­persedlar som före­kommer är ”Städie”, ”Fodernötzpenningar”, ”Smör”, ”Strömmingh”, ”Åhll” och ”Dagzw(erken)”.

Att skatten anges i smör, strömming och andra persedlar har sin förklaring i att den där­i­gen­om blev in­fla­tionsskyddad. Avlösning med penningar kunde medges, skattesmöret erlades då ef­ter mark­nads­vär­det. Skatten som jordeboken i detta exempel anger var inte särskilt stor, jäm­fört med skatte- och kro­no­hem­man­en. I marginalen står ”under Häringe råå och röö”, vilket innebar jorden bruka­des av en torp­are eller landbo direkt under Häringe. Gustaf Horn var vid den har tid­en krigsfånge i Tyskland, och hade inte själv uppsikt över sina egendomar och bru­karen kan även möjligen haft ar­rende.

Vad landbon utöver skatten hade att erlägga i avrad till jordägaren finns inga uppgifter om.