De första inbyggarna på Björnholmen

Landbolega och arrende

I slutet av 1500-talet eller i början av 1600-talet blev Björnholmen bebyggd av en åbo och åker­mark upp­odlades. Bostadshus och uthus uppfördes på den tomt där numera de längst i väst­er be­läg­na bo­stads­husen finns. Orsaken till att denna plats valdes, är troligen den natur­liga källa, som finns ett stycke därifrån.

Vi vet inget säkert om vem denne åbo var, men kanske han såg ut som på bilden nedan. Han kan då ha varit antingen torpare eller s.k. landbo, på senare tid möjligen även arrendator. Be­greppet landbo här­rör från medel­tiden, och avsåg någon till vilken markägaren upplät jord med nyttjan­de­rätt genom s.k. land­bolega. Avtalet parterna emellan omfattade oftast en tid av 6-8 år och slöts på så sätt, att land­bon över­lämnade en engångssumma, en s.k. städja. Vid av­talsbrott för­lorade landbon denna, lika­så om mark­ägar­en bröt avtalet i olaga tid fick han åter­lämna städjan.

Vidare skulle landbon erlägga s.k. årlig avrad till markägaren. Avraden bestod oftast av spann­mål el­ler andra jordbruksprodukter efter överenskommelse, och erlades på en bestämd dag, i all­mänhet den 21 december.

Från början kunde alla markägare upplåta mark åt landbor, men 1437 infördes begräns­ning­ar för skat­te­bönder. Dessa bestämmelser skärptes under 1500-talet, och 1551 förbjöds skatte­bön­der helt att upplåta mark, denna rättighet förbehölls kronan, adeln och kyrkan.

Under 1500- och 1600-talet försämrades landbons villkor ytterligare, dagsverksskyldighet och skärp­ta krav på skötsel och underhåll infördes. Enligt 1723 års adelsprivilegier tillkom ytter­ligare att adels­män­nen ägde husbondemakt över sina landbor med bland annat rätt att aga dem vid upp­stud­sighet och försumlighet.

Vid sidan av landbolegan infördes under 1600-talet en praxis, som kom att kallas arrende. Denna praxis innebar att arrendatorn fick en bättre ställning än landbon.

Teckning av Tor Hellström

Arrendatorernas rättsförhållanden reglerades uteslutande genom avtal med markägaren. Nå­gon städ­ja erlades inte, arrendet betalades oftast i penningar och någon husbondemakt före­kom inte. Anled­ningen till uppkomsten av denna praxis var förhållandet, att adliga mark­ägare vissa tider inte kunde sköta sina säterier t ex på grund av krigstjänst utomlands. Därför anför­troddes bruk­andet åt andra, men dessa kan­ske bodde långt därifrån och kunde inte hålla sam­ma uppsikt över landborna som äga­ren.

Senare tiders lagstiftning har efter hand förbättrat arrendatorernas ställning, men termen land­bolega för­svann ur lagtexten först år 1907.